Verklig rättvisa - en omöjlighet?

Bárbara Zamora på sitt kontor Foto: Mika Wallgren

Rättsrötan i Mexiko är total. Det anser i alla fall Bárbara Zamora, advokat och specialist på människorättsfrågor. Enligt henne behövs ett nytt rättssystem som på allvar lever upp till de krav på saklighet och opartiskhet som det mexikanska folket ställer.

Carlos Osorio Martinez är klädd i jeans och rödrutig skjorta. Han har kort, vågigt bakåtkammat hår och ett allvarsamt men vänligt ansikte. Han tar ett djupt andetag.

- Okej, så här är det, börjar han, vi är rättmätiga ägare till 510 hektar mark alltsedan vi fick papperna av den federala regeringen för 79 år sedan. Sedan dess har ingenting hänt. Det är därför vi har kontaktat Tierra y Libertad, för att de ska hjälpa oss att få det som högsta domstolen dömt till vår fördel. Apolinar Lechuga Cecretario och Hermilo Elias Moralos nickar instämmande till berättelsen. De tre männen representerar byn San Pedro Tultepec, i kommunen Lerma som ligger i delstaten Mexico. Det var år 2001 som invånarna för första gången bestämde sig för att kontakta advokaterna Bárbara Zamora och Santos Garcia för att få tillgång till den mark som de har ägarbevis på.

- Problemet i deras fall är inte lagstiftningen utan hur den praktiseras av myndigheterna, berättar Bárbara när jag träffar henne på det lilla kontoret i centrala Mexiko City.

- Istället för att ge bönderna marken har de börjat sälja de attraktiva områdena till bostadsföretag.

Bárbara har arbetat på advokatbyrån Tierra y Libertad (Jord och Frihet) i 18 år och har varit juridiskt ombud åt bönder, ursprungsfolk, och människorättsaktivister i många olika rättsprocesser.

­- Vi har vunnit 90 procent av alla fall, säger hon med ett stolt leende på läpparna.

Ett exempel är de tre bröderna Cerezo som fängslades 2001. De satt anklagade för mycket allvarliga brott och åklagaren yrkade på 64 år i fängelse. Straffet blev till slut sju år och det ser Bárbara som en stor framgång. Enligt henne var det helt och hållet en politisk rättegång med fingerade bevis där bröderna Cerezos egentliga brott var deras politiska tillhörighet.

- I Mexiko pågår en kriminalisering av den sociala protesten och den nuvarande regeringen har, sedan den tillträdde år 2006, gjort det allt svårare att uttrycka sitt missnöje offentligt, säger Bárbara. Kollegan Santos Garcia tillägger att förutom förändrad lagstiftning har militariseringen av Mexiko gjort det allt svårare och farligare för de sociala rörelserna.

- President Felipe Calderón har skickat ut mängder av militärer på gatorna under förespeglingen att det handlar om bekämpning av narkotikakarteller. Men vi har haft droghandel och knarkkarteller i flera decennier och innan Calderón kom till makten var det inte något problem, säger Santos syrligt.

I april i år kom den amerikanska organisationen Human Rights Watch, HRW, med en rapport om tillståndet för de mänskliga rättigheterna i Mexiko. Rapporten är mycket kritisk och pekar på allvarliga brister i det mexikanska rättssystemet. Straffriheten för framförallt militärer är mycket hög och en avgörande faktor är militärens egna domstolar som istället för att utdöma straff värnar om sitt eget rykte och förhalar och lägger ner fallen istället för att göra ordentliga utredningar.

Rapporten beskriver ett Mexiko som sedan år 2006 har militariserats kraftigt i "kriget mot knarket". Mängden militärer i tjänst ute på gator och i byar har bidragit till flera konfrontationer med civilbefolkningen. Human Rights Watch tar upp fall av godtyckliga gripanden, försvinnanden, våldtäkter och mord, alla utförda av militärer i tjänst mot civilbefolkningen under så kallade operationer mot knarkligor och upprorsmakare. Det som HRW dock håller fram är att offrena i de fall som tas upp i rapporten inte har något samröre med vare sig knarkhandel eller rebellisk verksamhet. Istället är det efterhandskonstruktioner för att förklara bort hemska övergrepp. Human Rights Watch framhåller vikten av att grova fall av människorättsövergrepp måste tas upp i civila domstolar.

Ett exempel från dagstidningen La Jornada på hur straffriheten tar sig uttryck i den vardagliga kampen kommer från byn Mitzitón, tillhörande kommunen San Cristobal i Chiapas. Den 21 juli i år blev 31-åriga Aurelio Díaz Hernández skjuten till döds av en grupp utbrytare från byn. Byrådet kallar männen för "de icke samarbetsvilliga" eftersom de inte hjälper till med det gemensamma arbetet i byn. Inte heller stödjer de motståndskampen mot motorvägsbygget som planeras gå rakt igenom byns odlade mark. Konflikten mellan dem som stöder vägbygget och de som motsäger sig planerna har pågått under en lång tid utan att de polisiära myndigheterna gjort något åt saken. För invånarna i Mitzitón står det klart att myndigheternas passivitet beror på motståndet mot motorvägen. De menar att risken för att mördarna kommer gå fria är påtaglig eftersom gärningsmännen står bakom regeringens politik.

Som svar på rättslösheten hölls i juni i år det Första interamerikanska forumet mot straffrihet i Morelia, Chiapas. Delegater från 13 amerikanska länder var på plats för att prata om gemensamma erfarenheter av rättssystem som på sin höjd gynnar eliten och medelklassen. För de fattiga bönder som befolkar kontinenten är erfarenheterna bittra och tilltron till rättväsendet låg. Det var under det forumet som Bárbara Zamora höll sin första föreläsning för stor publik om det hon kallar justicia autónoma, autonom rättvisa. Idén är lika enkel som den är svår att genomföra. När rättssystemet inte längre levererar det som det är till för är hennes alternativ att bygga upp ett nytt från grunden. Ett rättssystem som finns till av och för folket, ett system som inte är genomkorrumperat som det som finns i dagens Mexiko.

- Jag inspireras av zapatisternas rättvisa som skipas i de autonoma byarna. De löser alltifrån landtvister till familjegräl. Min idé är att genomföra något liknande i större skala.

På frågan om inte det interamerikanska rättssystemet, som drivs genom Organisationen för de amerikanska staterna, har något att erbjuda svarar Bárbara att det är en bra idé men att systemet har visat stora brister.

- Det går väldigt trögt att driva fall, jag har själv gjort det och det tar otroligt lång tid. Dessutom är det väldigt få fall som tas upp i själva domstolen, oftast är det bara kommissionen som gör ett uttalande och det får i bästa fall lite uppmärksamhet. Sen är det också en fråga om pengar. Eftersom domstolen sitter i Washington och Costa Rica hålls förhandlingarna där. Mexikos regering kan skicka sina representanter och göra sig hörda medan mina klienter bara har råd att skicka sitt yrkande per brev. Det säger sig självt att sådana omständigheter inte bäddar för en rättvis bedömning.

För Bárbara Zamora står det klart att allt är politik. Polisen, militären och domstolarna är alla underställda samma ideologi. De stora förlorarna är ursprungsfolken, bönderna, alla som är fattiga och utan röst i samhället. För dem finns ingen verklig rättvisa idag.

Text och foto: Mika Wallgren