Västsahara: Ockupationen fortsätter – vad gör EU?

Västsahara ligger som namnet antyder i västra Sahara. Det har en kustremsa mot Atlanten i jämnhöjd med Kanarieöarna. I öster gränsar det mot Mauretanien samt i mindre utsträckning mot Algeriet och i norr mot Marocko. I alla fall i teorin. 

I praktiken är Västsahara sedan självständigheten från den spanska kolonialmakten är landet ockuperat av sin granne i norr. Under sjuttio- och åttiotalet pågick en väpnad kamp mot ockupationsmakten. Polisario, som förde den väpnade kampen, valde dock efter FN medling för 17 år sedan att lägga ned sina vapen i syfte att få till en folkomröstning kring landets framtid. Försöken att få till stånd en acceptabel röstlängd har dock gång på gång förhalats av Marocko som samtidigt försöker öka den inflyttningen av landets egna medborgare till området för att skapa en kungatrogen majoritet.

I mars besöktes Sverige av Rabab Amidane. Hon är en västsaharisk student som gång på gång utsatts för våld och hot om våld för sitt engagemang för ett fritt Västsahara. Hon berättar hur hon en gång hängdes upp i ena armen under en hel natt för att ha deltagit i en fredlig demonstration för självständighet.

Amidane berättar också att hon inte är den enda som utsatts för våld av marockansk polis. Tvärt om är misshandel och tortyr vanligt. Så även våldtäkt, försvinnanden och "bussningar" där personen kidnappas och lämnas ute i öknen. Det förekommer också regelrätt diskriminering av de västsaharier som tar sig till Marocko för att studera. De tillåts inte tala sitt eget språk och de vågar inte bära sina traditionella kläder.

Amnesty International, Freedom House och Human Rights Watch har alla rapporterat om situationen i landet. 

Så vad gör då EU för att nå en lösning på denna situation innan våldet blossar upp och blir till en ny väpnad konflikt i Unionens gränsland? Ingenting. I vart fall ingenting positivt för att bidra till lösningen. I stället har man skrivit ett värdefullt avtal med Marocko om fiskerättigheter utanför Västsaharas kust. Europeiska företag som etablerar sig i Västsahara är också helt omedvetna om problematiken och bidrar på så sätt till ockupationen. 

Det har vid ett flertal tillfällen visats att det är betydligt mer effektivt att förebygga krig innan de brutit ut än att försöka stoppa dem när kulorna väl börjat vina. Inte minst mot bakgrund av det mänskliga lidande våldet förorsakar. Detta vet man, ändå görs så lite - från europeiskt håll. Amidane fortsätter kämpa för sina rättigheter och för rätten till självbestämmande. Och hon har en sak klar för sig; konflikten är med den marockanska staten, den marockanska regimen och den marockanska armén - inte med det marockanska folket.

Vi får hoppas att det förblir så, men för detta krävs internationellt engagemang.  

Text: Jesper WIklund