Unión Patriótica - ett parti med många fiender

Att vara politisk aktiv i Colombia är att utsätta sig för stora risker, att vara vänsterpolitisk aktiv är ofta livsfarligt. Det kanske allra tydligaste exemplet på den svåra situationen för de politiskt engagerade i Colombia är den sorgliga historien om vänsterpartiet Unión Patriótica. Tjugo år efter dess bildande var partiet nästintill utrotat; 3 000 ledare och aktiva medlemmar hade mördats och många hade tvingats att gå i exil eller skrämts till tystnad.

Unión Patriótica bildades 1985 som en del av fredsförhandlingarna mellan den konservative presidenten Belisario Betancurs regering och gerillagruppen FARC. Betancur hade vunnit presidentvalet 1982 med löftet att få till stånd en demokratisk öppning och att söka fred med gerillan. Efter de hemliga fredssamtalen deklarerade parterna i april 1984 att man i FARC:s högsäte La Casa Verde, undertecknat eldupphöravtalet La Uribe. Det var det första avtalet som en colombiansk regering tecknat med gerillan sedan FARC bildades 1965.

Avtalet och dess innehåll både förvånade och skapade förväntningar hos folket. Gerillan åtog sig att fördöma kidnappningar, utpressningar och terrorism i alla former och presidentens budskap till folket var att regeringen var beredd att satsa på såväl sociala reformer som på att bygga en broderlig demokrati, där man skulle förlåta det förflutna. I avtalet ingick däremot inte en total vapennedläggning från FARC:s sida, utan detta skulle ske gradvis och underlättas genom bildandet av partiet La Unión Patriótica (UP). Partiet UP var en central del av avtalet eftersom det var mekanismen som skulle föra in FARC i politiken. Genom att erkänna UP gjorde sig regeringen skyldig att skydda partiet.

Formellt bildades Unión Patriótica året därefter av FARC. Enligt Steven Dudley, författare till boken om UP, Walking Ghosts - murder and gerilla politics in Colombia, sågs partiet redan från början av polis och militär som en civilklädd gerilla. Redan från sin födelse utsattes partiet för många hot och under hösten 1985 började morden på dess sympatisörer. Samtidigt planerade UP att hålla sin nationella kongress i november och kommunisttidningen Voz annonserade att FARC:s politiske talesman Jacobo Arenas skulle bli partiets presidentkandidat. Partiet fick dock snart tänka om kring valet av sin presidentkandidat. Två veckor innan kongressen stormade den intellektuella stadsgerillagruppen M-19 det colombianska justitiepalatset, med motiveringen att presidenten hade svikit det avtal om eldupphör som dessa parter ett år tidigare hade undertecknat. Betancur var trött på misslyckade fredsförhandlingar och vägrade att prata med M-19, istället fick armén hantera situationen med resultatet att ett stort antal ur gisslan och M-19 dog.

M-19:s försök till kupp mot justitiepalatset med sin katastrofala utgång gjorde den allmänna opinionen än mer negativt inställd till gerillagrupperna och den demokratiska oppositionen ifrågasatte UP hårt för kopplingarna till FARC. Inför valet 1986 valdes därför advokaten Jaime Pardo Leal till presidentkanditat för partiet. Liberalen Virgilio Barco vann presidentposten men UP:s kandidat blev trea tack vare det högsta antal röster som ett vänsterparti någonsin hade fått i ett presidentval i Colombia. I kongress-, regionala- och lokala val samma år hade partiet än större framgång - 24 provinsrådsledamöter, 275 kommunrådsledamöter, 4 senatorer och 4 kongressrepresentanter.

Men partiet fick betala ett högt pris för sina valframgångar. 1987 mördades partiledaren Jaime Pardo Leal. Ett stort antal av de valda representanterna gick samma öde till mötes. Ny partiledare blev Bernando Jaramillo. Samma år lades även fredsförhandlingarna ner och FARC kallade tillbaka sina medlemmar till bergen. Vid landets första direkta borgmästarval 1988 blev sexton UP-ledare valda till borgmästare, varav tre mördades. Jaramillo inledde en reformering av partiet, en "perestroika" med avståndstagande från väpnad kamp och en mer socialdemokratisk profil på partiet. Samtidigt avmobiliserades M-19 och blev ett politiskt parti, lett av den före detta gerillaledaren Carlos Pizarro. De två partiledarna var populära hos många i befolkningen men samtidigt hotade av paramilitära grupper. 1990 mördades de båda, först Jaramillo och två månader senare Pizarro. Efter dessa mord lämnade Unión Patrióticas högsta ledarskap partiet.

Både partiets ledare och ett mycket omfattande antal av dess aktiva medlemmar och sympatisörer mördades under dessa år. Många av morden tog paramilitära grupper på sig, men enligt bedömare som Dudley fanns militären och polisen med i bakgrunden till ett flertal mord. Diskussioner och överenskommelser mellan UP och den colombianska staten om skydd för partiet hjälpte föga och åtalen mot de misstänkta förövarna lyste med sin frånvaro. 1993 lämnade UP genom organisationen Reiniciar in en anmälan till Interamerikanska Kommissionen för de Mänskliga Rättigheterna (CIDH) mot den colombianska staten, för dess ansvar och medverkan i brotten mot UP. CIDH antog fallet och processen ledde 1997 till en förlikning mellan parterna. Reiniciar ville påvisa att UP hade utsatts för ett "politiskt folkmord", vilket domstolen avslog. Däremot fastslog CIDH att Reiniciar kunde bevisa ett mönster av politisk förföljelse av UP som syftade till att eliminera partiet och att den colombianska staten hade tolererat denna praktik.

Men Reiniciar, La Comisión Colombiana de Juristas och representanter för offren som organisationen Hij@s kämpar fortfarande för att de åtalade ska ställas till svars. Enligt Amnesty International är straffriheten i landet för brott mot mänskliga rättigheter fortfarande över 90 procent. Under 2008 års första fyra månader har klimatet hårdnat mot mr-försvarare och fackligt aktiva. Den 6 mars hölls landsomfattande manifestationer mot paramilitärt och statligt våld i landet och efter dessa mördades tretton personer som engagerat sig i organiserandet av demonstrationerna. Tjugosex fackligt aktiva har mördats sedan årets början och ett hundratal MR-försvarare har anmält hot från den illegala väpnade gruppen Aguilas Negras. Att vara politiskt aktiv eller försvara mänskliga rättigheter fortsätter att vara förknippat med livsfara i det politiskt polariserade Colombia.

Text: Sanna Svensson, Fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Colombia

Källor:
Steven Dudley, Walking ghosts - Murder and guerilla politics in Colombia
www.reiniciar.org 
www.cidh.org
http://asiapacific.amnesty.org/library/Index/ENGAMR230152007?open&of=ENG-2M3