Tortyr används systematiskt vid förhör

När Ernesto häktades sattes han i baksätet på en bil mellan två män som efter att ha satt en tygpåse på hans huvud, omedelbart började slå honom med knytnävarna mot magen och på sidorna. Människorättsorganisationer i Mexiko och internationellt uttrycker stark oro för dessa brott framför allt efter offentliggörandet av videofilmer som avslöjar ett träningsprogram i tortyr för poliser.

Den 25 juli i år släpptes sex fångar ur fängelser i Chiapas i södra Mexiko. Samtliga definieras av människorättscentret, enligt dagstidningen La Jornada från den 25 juli i år, som samvetsfångar vars fall karaktäriserades av en rad felaktigheter i rättsprocessen. Människorättscentret Frayba i Chiapas har gått genom fallen tillsammans med regeringen och efter den organisering och det sociala trycket som anhöriga och tidigare fångar gjort i frågan, kunde dessa sex fångar släppas. Samtliga hade utsatts för tortyr. Ernesto var en av dem.

Ernesto – "Jag kommer aldrig att glömma tortyren”
Männen i baksätet på bilen slog med öppna handflator mot hans öron, en metod som blir allt vanligare då den inte lämnar några fysiska spår i form av blåmärken. Samtidigt hotade de att hämta hans fru och våldta henne inför hans ögon. Därefter tryckte de hans fot mot det heta avgasröret.

Ernesto är en enkel och mycket smal man. Han hade reagerat över den ekonomiska vinningen som politiker gjort på naturen och dess tillgångar i sin by. Han fick ett flertal hot av människor med makt i området innan han slutligen häktades och torterades av polisagenter. De ville att han skulle erkänna sig skyldig till brottet bland annat genom att spela in ett erkännande på film och skriva under dokument som han aldrig fick möjlighet att läsa genom.

Ernesto skriver i ett brev från fängelset; ”Jag trodde att jag skulle dö, ingen hade bränt mig tidigare, sen tvingade de mig att gå på knän samtidigt som de hade satt handfängsel på mina händer och fötter, det var en upplevelse jag aldrig kommer att glömma.”

När de väl kom fram var Ernesto nästan medvetslös, men tortyren fortsatte. De fortsatte att slå honom och hotade att döda honom. Sedan satte de två plastpåsar över hans huvud. Denna metod kallas för ”el submarino seco”, den torra u-båten. Till skillnad mot den vanliga ”u-båten” där man tvingar någon att ha huvudet under vatten, orsakar även denna form av tortyr kvävningskänslor så till den grad att offret ofta svimmar och blir medvetslös. Det finns flera vittnesbörd från personer som uppger att de blivit utsatta för denna form av tortyr, som inte heller lämnar några större fysiska spår.

I ett annat brev från fängelset beskrev Ernesto inte bara den tortyr han utsattes för men även de konsekvenser som han då såg att den hade på honom; ”det jag mest tänker på nu är att jag inte kommer att kunna vara med mina barn, nu när de behöver mig som mest... Jag kommer inte heller att kunna leka med dem som jag gjorde innan... De har gjort mig till en krympling.”

Maria Elena – ”jag vet fortfarande inte vad som hände med mitt barn”
Maria Elena häktades tillsammans med en släkting och de anklagades för kidnappning. Polispatrullen tog dem till en kulle i närheten. Poliserna slog dem brutalt och våldtog en av dem. Maria Elena var då gravid i åttonde månaden.

- Poliserna brydde sig inte om vad vi hade att säga, de tog oss bara till kullen. Där slog de oss och de våldtog min kompis. Fastän de såg att jag var gravid slog de mig, det var som om det var anledning till att slå mig ännu mer och hårdare... de tvingade oss att skriva under tomma papper, de sa att om vi skrev under skulle vi bli fria. Jag och min kompis kan vare sig läsa eller skriva... efter så många slag ville vi bara komma därifrån så vi skrev på. Sen tog de med oss vidare, och där fortsatte slagen...

När tiden väl kom för barnet att födas fick hon ingen läkarhjälp. Förlossningen ägde då rum på fängelsetoaletterna i sällskap av en kvinnlig medfånge som hon inte kände.

- Väl i fängelset var det dags att föda. Innan det hade jag kollat med en läkare som sa att bebisen, trots allt, fortfarande levde. När tiden väl kom bad jag vakterna om läkarhjälp, men de sa att det inte fanns någon läkare som kunde hjälpa mig. Jag blev tvungen att föda på toalettgolvet med hjälp av en okänd kvinna. Barnet var dött... Kvinnan lyfte upp barnet och la den på handfatet. Jag svimmade. När jag vaknade var jag ensam på toaletten. Jag frågade vakterna och de andra kvinnorna om min bebis. Men ingen visste vad som hänt med kroppen. Jag vet fortfarande inte vad som hände med mitt barn.

Maria Elena fick vare sig medicinsk eller psykologisk vård efter det som hände. Barnet försvann, hon kunde aldrig ge det en värdig begravning. Hon säger också att när hon förtvivlat gick runt och frågade efter kroppen sa fängelsedirektören till henne att hon aldrig varit gravid.

Det har tagit henne långt tid att över huvud taget prata om sin förlust. Alla som har träffat Maria Elena beskriver henne som en kvinna med en stor karisma och inre styrka. Hon var den enda kvinnliga medlemmen i organisationen för politiska fångar i fängelset El Amate. Hon berättade att hon alltid kände sig ensam innan, men att hon nu såg alla medlemmar i organisationen som sin familj. En familj som fortfarande har fängslade medlemmar.

Poliser tränas i tortyr
Mexiko har ratificerat de flesta konventioner och internationella avtal som finns, där ibland konventionen mot tortyr 1987. Men precis som andra avtal följer inte Mexiko dessa och har fått stark kritik av människorättsorganisationer såväl i landet som utanför. Människorättsorganisationer i landet menar inte bara att det förekommer tortyr i landet, utan att den även är utbrett och systematiskt.

Nyligen avslöjades videofilmer där mexikansk polis i León, Guanajuato, fick träning i tortyr av en oidentifierad brittisk man från ett amerikanskt säkerhetsbolag. I filmerna ser man att mannen som ledare och deltagande i torterandet av medlemarna i poliskårens Speciella taktiska Ggrupp (GET). I en av filmerna kan man se hur mannen tvingar en av poliserna att rulla över sina egna spyor som straff för att inte ha fullgjort träningen. I en annan film ser man hur man trycker en mans huvud i ett råtthål. Delstatsregeringens svar efter det att videofilmerna blev offentliga var ett kategoriskt försvar av träningsprogrammet, anklagelser mot mediernas ”ansvarslöshet” i att offentliggöra filmerna. Samtidigt menade han att det inte fanns något olagligt med programmet.

Sekreteraren för säkerhetsfrågor i León, Alvar Cabeza de Vaca försvarade programmet inför mexikansk media:

- Det är viktigt att ha en special styrka som kan svara mot speciella förhållanden. Vi ser mer och mer den tydliga närvaron, inte bara i León, utan i hela staten, av organiserad brottslighet, och det finns ett behov att ha dessa grupper, sade han.

Amnesty international har också uttryckt stark oro efter offentliggörandet av filmerna. De menar att trots att myndigheterna förklarat att träningens avsikt är att ge poliserna övning i stressade situationer finns det starka anledningar att misstänka att det handlar om träning i metoder att användas i verkligheten. I Amnestys årsrapport betonar man att tortyr och misshandel är allvarliga problem i Mexiko och att filmerna tyder på att institutionerna fortfarande inte tar itu med problemet på ett ansvarfullt sätt.

Fångar som den svenska organisationen Kristna Fredsrörelsen har medföljt i Chiapas vittnar om att ha utsatts för tortyr och misshandel i samband med häktning eller förhör. Bland annat genom slag mot olika delar av kroppen, kvävning med hjälp av plastpåsar över huvuden. De har också bundits fast och man har sprutat vatten genom deras näsor. Psykologisk tortyr i form av dödshot mot de själva och deras familjer förekommer också ofta.

Användningen av tortyr och misshandel som förhörsmetod är inte bara förkastligt för ett land som för omvärlden gärna vill framstå som framgångsrikt, progressivt och demokratiskt, menar människorättsorganisationen Frayba. Centret menar också att utövandet av tortyr och misshandel är en av flera kontrollmekanismer som staten använder sig av för att kväva uttryck av socialt missnöje i samhället. Dessutom svarar detta mot det som flera människorättsorganisationer ser som en tendens i landet; kriminaliseringen av den sociala protesten.

Valeska Araneda Salas, fredsobservatör i Chiapas, Mexiko