Sex år sedan massakern i Bojayá

La Rochela, Mapiripan, San José de Apartadó och Bojayá är namn på platser som finns i alla colombianers medvetande. Anledningen är inte att de är stora städer eller anordnar välbesökta festivaler utan att de alla varit skådeplats för fruktansvärda övergrepp och massakrer. Den 2 maj i år var det sex år sedan Bojayámassakern i Chocó som lämnade 119 döda, varav 45 barn, och 95 skadade.

Redan i mitten av april år 2002 gick flera hundra medlemmar ur den paramilitära högermilisen AUC in i byn Bellavista, huvudort i Bojayáregionen, och blev kvar där trots protester från invånarna. Sedan tidigare fanns FARC-gerillan i området och trots tidiga larm från både UNHCR och den lokale MR-ombudsmannen om risken för väpnade konfrontationer togs inte varningarna på allvar av den colombianska regeringen.

Den 1 maj samma år bröt strider ut i Vigía del Fuerte, inte långt från Bellavista, och under dagen spred sig stridigheterna. Bellavistaborna, som överrumplats av stridigheterna, flydde in i San Pablo Apóstol-kyrkan, en av få byggnader i byn med cementväggar, för att ta skydd. På morgonen den 2 maj befann sig FARC-soldaterna norr om Bellavista medan paramilitärerna använde sig av byggnader och muren runt kyrkan för att ta skydd. Någon gång mellan tio och elva på morgonen började gerillasoldaterna skjuta iväg flera granatbomber. Den tredje av dessa bomber gick rakt igenom kyrkans tak och exploderade på altaret. Efter fem minuter blev det ett uppehåll i skjutandet och de överlevande kunde fly ur kyrkan.

Utöver de 119 dödsfallen och de närmare 100 skadade personerna ledde massakern till att 5 771 människor (1 744 familjer) från Bellavista och omkringliggande byar vettskrämda lämnade sina hem. Majoriteten av de tvångsförflyttade tog sin tillflykt till Quibdó, huvudort i regionen, där beredskap saknades för att ta hand om dem på ett bra sätt. Redan samma år återvände ungefär 2 000 av de tvångsförflyttade till Bellavista.

Strax efter massakern i Bojayá besökte den dåvarande presidenten Andrés Pastrana (1998-2002) Bellavista och lovade att byn skulle byggas upp på en ny plats i närheten. Beslutet att inte enbart bygga upp de förstörda husen utan istället bygga en helt ny by var en del av den utlovade gottgörelsen för de psykiska skadorna händelsen åsamkat invånarna i Bellavista. Under lång tid kallades dock den jordplätt som valts ut för den nya byn för Severá, ungefär "Man får se", då invånarna resonerade att "man får se" om regeringens löfte uppfylls.

Väntan för invånarna i Bellavista blev lång. I stället för sex månader tog det nästan sex år innan den tidigare presidentens löfte blev verklighet. När KrF:s fredsobservatörer besökte området i februari i år hade alla invånare till slut lämnat gamla Bellavista och flyttat in i sina nya hus sedan ett par månader tillbaka. I Quibdó, där KrF har sitt kontor, uppmärksammades årsdagen med en ceremoni på torget och i Bellavista hölls en minnesmässa i den uppbyggda kyrkan.

Text: Emma Sjöblom, fredsobservatör i Colombia