Revolution och tradition i zaptisternas skolor

Foto: Aron Lindblom

 - Vi vill att våra barn ska få lära sig om vår kultur och de traditioner som vi har i våra byar. Regeringen vill att de ska glömma men vi vill lära våra barn att vara stolta över att vara ursprungsfolk och jordbrukare, säger Manuel, zapatistledare från byn Garrucha i Chiapas i södra Mexiko.

I januari 1994 inledde zapatiströrelsen i Chiapas i södra Mexiko ett väpnat uppror mot den mexikanska regeringen och de lokala godsägarna. Zapatisternas medlemmar var fattiga småbrukare, lantarbetare och medlemmar av olika ursprungsfolk. Genom upproret ockuperade de mark som tidigare använts till plantager eller boskapsuppfödning och påbörjade arbetet med att konstruera autonoma regioner utanför den mexikanska statens kontroll.

Lärare och främjare
I sin senaste intervju, från november 2007, menar zapatisternas talesperson Subcomandante Marcos att rörelsens jordockupationer har bidragit till att starkt förbättra näringsintaget och matsäkerheten i byarna. Inom utbildningsområdet finns det fortfarande mycket kvar att göra, men det går långsamt framåt menar Manuel, en av medlemmarna i zapatisternas råd i byn La Garrucha.

- Vi arbetar för att förbättra utbildningen i våra byar, men inte tillsammans med de statliga myndigheterna eller lärarna utan tillsammans med våra autonoma utbildningsfrämjare. Främjarna är folk som kommer från vår region och som talar tseltal, som är våra barns modersmål.

Ordet lärare är bannlyst inom zapatisternas retorik eftersom de associerar ordet till regeringen och till hierarkiska och förtryckande relationer i klassrummet. Enligt organisationen SIPAZ är hälften av alla kvinnor inom gruppen ursprungsfolk i Chiapas analfabeter och många zapatister vittnar om att de under sin uppväxt upplevde sig förnedrade och förlöjligade i de statliga skolorna.

En utbildningssamordnare i La Garrucha
Byn La Garrucha ligger i utkanten av regnskogen Selva Lacandona och är ett av zapatisternas fem huvudcentra. Här finns zapatisternas regionala råd och härifrån koordineras rörelsens hälso- och utbildningssatsningar i regionen. Manuel är i trettioårsåldern och är en av sju utbildningssamordnare i La Garrucha. I jobbet som samordnare ingår att organisera utbildningsfrämjarna (”lärarna”), bistå med fortbildning, vikariera för sjuka främjare och agera chaufför om någon främjare behöver köras till sjukhuset. Området som Manuel ansvarar för är vidsträckt och otillgänglig och består av 87 zapatistsamhällen. I 60 av dessa samhällen bedrivs undervisning med en eller flera utbildningsfrämjare. 27 byar står helt utan utbildning. I andra regioner har zapatisterna organiserat sina egna högstadieskolor och barnen kan gå i skolan tills de är i femtonårsåldern. I La Garrucha finns än så länge inget högstadium men, säger Manuel:

- Alla som vill kan börja i skolan och man får studera precis hur länge man vill. Vuxna är också välkomna. Du kan få börja när du är hundra år!

Vanligtvis börjar barnen dock skolan det år de fyller fem och hur länge de fortsätter beror i slutändan på hur länge familjerna kan avvara deras arbetskraft. Zapatisternas medlemmar är nästan uteslutande självförsörjande bönder som lever på att odla majs, bönor, grönsaker och frukt. Marginalerna är små och alla måste hjälpa till i jordbruket. Som ”anställd” inom zapatisternas utbildningsväsende får man inget betalt men byarna sörjer för att samordnarna och främjarna har mat, kläder, boende och möjlighet att transportera sig till och från lektioner och kurser. Bristen på resurser är dock stor, berättar Manuel:

- Ibland finns det varken pennor, suddgummin, skrivpapper, läroböcker eller ens lokaler att bedriva undervisning i. Vi har brist på allt!

Revolution och tradition
I regeringens skolor bedrevs undervisningen bara på spanska och inte på barnens modersmål, berättar Manuel:

- Vi vill att våra barn ska få lära sig om vår kultur och de traditioner som vi har i våra byar. Regeringen vill att de ska glömma men vi vill lära våra barn att vara stolta över att vara ursprungsfolk och jordbrukare.

Zapatisterna är en revolutionär rörelse med ideologiska rötter i befrielseteologi, marxism och feminism. De slår vakt om ursprungsfolkens traditioner av kollektivt jordägande och gemensamt beslutsfattande i självstyrande byar, men motsätter sig samtidigt den traditionella underordningen av kvinnor och de ibland diktatoriska och konservativa traditionella myndigheterna. Detta på samma gång revolutionära och traditionalistiska arv finns tydligt närvarande i utformningen av den autonoma utbildningen i La Garrucha. Tillsammans med de andra samordnarna arbetar Manuel med att genomföra ett projekt enligt vilket all undervisning i zapatisternas skolor i regionen ska utgå från rörelsens 13 krav: arbete, mark, mat, bostäder, hälsa, utbildning, självständighet, rättvisa, frihet, demokrati, fred, kultur och information.

Dessa krav formulerades första gången i januari 1994, när zapatisterna förklarade krig mot regeringen, och de utgör fortfarande grunden för rörelsen. Under två år ska alla utbildningsfrämjare i regionen delta i en kurs för att fördjupa sig i och diskutera rörelsens krav. Tanken är sedan att alla lektioner som främjarna utför, i allt från matematik till idrott, ska ha sin utgångspunkt i något av rörelsens krav. Det låter kanske lite stelbent men Manuel är optimistisk:

- Det kommer bli mycket bättre ordning nu. Förr hade vi också utbildningsträffar för våra främjare, men inte alls så här välorganiserade. Många av våra främjare är unga kamrater som själva har mycket kvar att lära. De behöver mer utbildning.
Utöver politisk drillning får barnen i zapatisternas skolor också kännedom om sina förfäders kunskaper.

- Att rädda och återerövra våra traditionella kunskaper är mycket viktigt för oss, säger Manuel, och det går att göra inom alla ämnen!

I matematiken ska barnen lära sig att inte bara räkna med meter utan även med ”cuartas”, den traditionella mätenheten i regionen, och de ska också kunna avgöra hur mycket klockan är beroende på var solen står på himlen. Inom historieundervisningen ska läraren inkludera lokalsamhället och eftersom barnen växer upp i familjer som livnär sig på jordbruk är det också viktigt att de får lära sig om sådant. Manuel förklarar:

- Vi lär barnen att vi måste ta hand om djuren och naturen och inte hugga ner eller bränna träd. Hos oss har vi som tradition att bränna åkrarna innan vi sår, men nu försöker vi sluta med det eftersom det förstör jorden. Vi säger också till barnen att inte använda gödningsmedel eller gifter. Det finns traditionella metoder som fungerar lika bra, och billigare, än de industriella kemikalierna.

Framtiden för Chiapas ursprungsfolk
Många av ursprungsfolkens byar i Chiapas är hårt drabbade av fattigdom, undernäring, alkoholism och andra sociala problem. Utvandringen till städerna och USA är omfattande och regeringens insatser har ofta gått ut på att förmå människorna att sälja sina små jordplättar och överge det traditionella livet. Genom att slå vakt om de goda traditionerna och samtidigt utveckla hållbara metoder för att öka inkomsterna och möjligheterna för folket i byarna vill zapatisterna göra sina samhällen till exempel på en alternativ utveckling.

I La Garrucha finns, förutom ett utbildningssystem under framväxande, också en sjukvårdsklinik och kursverksamhet för vårdpersonal. Att zapatisterna har brutit alla kontakter med regeringen – familjerna registrerar inte sina barn och man betalar inga skatter eller avgifter – innebär dock att vägarna till högre utbildning är mer eller mindre stängda. Eftersom de saknar egna ingenjörer, arkitekter, agronomer och läkare betyder detta att rörelsen i vissa fall är beroende av välvilliga utomstående. Är det inte ett potentiellt problem att det knappt finns några universitetsutbildade inom den egna rörelsen?

- Jo, det kanske det är, svarar Manuel. Jag känner faktiskt ingen som har gått på universitetet. Kan inte du föreslå rådet att de skickar en kamrat till något universitet? Det kanske skulle visa sig användbart.

Aron Lindblom, fredsoservatör i Chiapas, Mexiko