Rätten till försvarare i mexikanska rättsprocesser

Det har hävdats att ekonomiska resurser i praktiken är utslagsgivande för kvaliteten och tillgången till ett rättsskydd i Mexiko. Häktade kan lägga ut enorma summor på advokater i syfte för att få ett fullgott skydd i rättsprocessen och fattiga har svårt att ställa offentliga försvarare som misskött sitt arbete till svars.

Enligt undersökningar så har 80 procent av dem som anklagas för brott i Mexiko inte råd med en privat försvarare. Enligt lag ska den som inte kan sörja för en egen försvarare ha rätt att bli tilldelad en offentlig försvarare. De offentliga försvarare som finns att tillgå i Mexiko har kritiserats för att sakna resurser och fullgod juridisk träning och utbildning. Vidare är de överbelastade. Varje försvarare har 100-150 fall per år att handlägga och måste vanligtvis infinna sig till tre förhandlingar per dag. Vid förhandlingar har det förekommit att de offentliga försvararna dyker upp sent eller inte alls. Vidare finns det flera fall där de inte tillåtits kommunicera med sina klienter och/eller erbjudits möjligheten att förbereda ett försvar. I ett fall berättar en före detta fånge:

- Min familj hjälpte mig att hitta en advokat som var närvarande när jag gav min första deklaration. Jag fick dock aldrig tala med honom innan förhandlingarna började.

Flera försvarare har menat att dessa fall reflekterar mer en norm än ett undantag. En försvarare uttryckte att:

- För att en domare skall anta att den konstitutionella garantin om rätten till ett försvar har uppfyllts så är det tillräckligt att försvararen är där och skriver under papperna.

Domaren undersöker inte om den anklagade faktiskt erbjöds juridisk hjälp, utan ser mest efter om försvararen var närvarande. Vissa försvarare har till och med uttryckt att de föredrar att inte delta i rättsprocessen eftersom de inte ges möjlighet att försvara sina klienter utan snarare är närvarande enbart för att ge processen legal status.

Då anklagade presenterar sig inför domstolen utan någon försvarare är det ytterst sällsynt att domarna eller åklagarna själva påkallar rätten om att ha en försvarare närvarande. Det har också förekommit fall där den anklagade själv krävt att ha en försvarare närvarande men nekats den rätten. En före detta fånge berättar:

- Jag bad om att de skulle invänta en advokat, men de ignorerade min begäran.

Enligt undersökningar får en majoritet av de misstänkta ingen försvarare förrän de ställs inför en domstol. Det innebär att rätten till ett försvar nekas under gripande, inledande förhör och häktning, något som många varit kritiska till. De anklagade är då sårbara för påtryckningar och kan pressas till att göra uttalanden som senare kan komma att användas mot dem. Vidare har det förekommit att anklagade vid gripande eller under inledande förhör lurats eller tvingats att skriva under papper utan att förstå innehållet.

I Mexiko har man under senare år sökt ändra den ordning som idag råder. Bland annat har myndigheter, med ekonomiska resurser, sökt att förbättra värvning, träning och utbildning för de offentliga försvararna. Vidare har myndigheterna försökt ge de offentliga försvararna en status i likhet med åklagarna samt försökt försäkra att de offentliga försvararna åtnjuter tillräcklig självständighet från åklagarväsendet och andra statliga och federala institutioner. I de flesta av landets delstater har dock inte ordningen förbättrats. Dagens system fortsätter istället att stå i stark kontrast med flera av de grundläggande principerna, såsom rätten till att försvara sig och rätten till en rättvis rättegång. De som misstänks för brott i Mexiko står ofta utan ett fullgott försvar och nekas rättigheter som de enligt internationella och nationella normer bör vara garanterade till.

Helena Thalin, fredsobservatör i Chiapas, Mexiko