Politiskt motiverade försvinnanden i Colombia

Enligt Asfaddes, en Colombiansk människorättsorganisation, har 15 000 personer försvunnit i Colombia sedan mitten på 1970-talet. Nyligen uppmärksammades frågan om politiskt motiverade försvinnanden i Colombia under ett unikt internationellt seminarium som hölls i Bogotá. Under seminariet riktades hård kritik mot att den colombianska staten inte följer de nationella och internationella lagar som reglerar försvinnanden.

- Min man och min son försvann för 20 år sedan, jag vet fortfarande inte vad som hänt dem. Kan ni ge mig ett svar?

Kvinnan som talar har på sig en tröja där det står "var är de?" och hennes fråga är riktad till riksåklagaren som håller ett tal om colombianska åklagarmyndighetens arbete med försvinnanden i Colombia. En ung smal kille i publiken reser sig plötsligt och avbryter riskåklagaren mitt i talet:

- Ditt tal är ett hån mot mig och mot alla som har en försvunnen anhörig, jag vill bara ha tillbaka min pappa!

Kvinnan och den unga killen får inget riktigt svar av riksåklagaren och det blir märkligt tyst i lokalen.

De som talar är deltagare på ett seminarium om politiskt motiverade försvinnanden i Colombia i Bogotá. Seminariet hålls för att öka och sprida kunskap om försvinnanden i Colombia för att i förlängningen påverka de colombianska statliga institutionerna och väcka frågan internationellt. De colombianska organisationer som står bakom eventet menar att de dagliga rapporterna om massgravar och försvinnanden i Colombia inte varit tillräckliga för att öka kunskapen om hur brottet påverkar de anhöriga, den sociala organiseringen och samhället i stort.

- Försvinnanden som MR-brott och hur det påverkar samhället har förminskats i Colombia med argumentet att det är en oundviklig konsekvens av den väpnade konflikten, menade en av talarna på seminariet, en representant för en colombiansk människorättsorganisation.

Men politisk motiverade försvinnanden är ett MR-brott som har tillämpats systematiskt i Colombia under 1940- och 1950-talet men främst från och med mitten på 1970-talet fram till idag. Enligt Asociación de Familiares de Detenidos Desaparecidos (Asfaddes), en colombiansk människorättsorganisation som arbetar med frågan och driver olika rättsfall, har 15 000 personer försvunnit sedan 1977. Den colombianska åklagarmyndigheten talar dock om 4 000 fall.

- Mörkertalet är stort då många anhöriga inte vågar anmäla på grund av rädsla, säger Gloria Gómez, ordförande för Asfaddes.

Även om det råder delade meningar om försvinnandenas omfattning i Colombia, vet man att det är en metod som har tillämpats och tillämpas för att sprida skräck och tysta ner politiskt oppositionella och oliktänkande. Från och med 80-talet började man inte bara försvinna ledare för sociala rörelser och oppositionella politiker utan också personer som befunnit sig i områden kontrollerade av endera väpnade aktörer, paramilitären eller gerillan. CCJ, Den colombianska juristkommissionen har gjort en undersökning som visar att statliga tjänstemän är inblandade på ett eller annat sätt i 97 procent av fallen av försvinnandena i Colombia. I 28 procent av fallen är försvinnandet direkt kopplat till en statlig representant och att i 69 procent av fallen ligger någon paramilitär grupp bakom.

Colombia är dock unikt ur ett latinamerikanskt perspektiv vad gäller regelverk och lagar för politiskt motiverade försvinnanden. År 2000 gick, efter Asfaddes påverkan, en lag igenom i Colombia som betecknar försvinnandet som ett brott. Ur denna lag skapades sedan den nationella kommissionen för sökandet efter försvunna personer (Comisión nacional de busqueda de personas dezaparecidas), ett organ där flera olika institutioner samverkar och där även två organisationer från det civila samhället deltar. Förutom detta har den colombianska staten skrivit under och ratificerat flera internationella juridiska regelverk såsom Romstadgan för internationella brottsmålsdomstolen som antogs 1998 och som betecknar försvinnanden som ett brott mot mänskligheten. 2007 skrev Colombia under den interamerikanska konventionen om påtvingade/ofrivilliga försvinnande av individer, men har hittills inte ratificerat den.

Under seminariet i Bogotá riktar nationella och internationella juridiska experter, däribland Amnesty international, stark kritik mot den colombianska staten för att de inte efterlevt de nationella och internationella normer som gäller för försvinnanden. Enligt CCJ har 1259 personer försvunnit bara under president Alvaro Uribes fem första år vid makten 2002-2007.

- Vi är här för att den colombianska staten och dess institutioner inte fungerat som de ska, påpekar Baltazar Garzón, hedersgäst på seminariet och känd MR-domare som drev fallet mot den chilenske ex-diktatorn Augusto Pinochet.

- Framtiden bygger på det förflutna och nuet, och framtiden kan inte byggas på miljoner försvunna kroppar. Först måste såret läkas. Man kan inte blicka framåt om man inte har ryggen fri, fortsätter han.

På seminariet deltar även anhörigorganisationer från Argentina, Chile, Guatemala och Peru och delar med sig av sina erfarenheter till de colombianska organisationerna:

- Jag vet vad ni pratar om, jag känner så väl igen era historier, säger en representant för organisationen "Abuelas de Plaza de Mayo" mödrarna från Argentina som kämpat i 30 år med att få klarhet i vad som hände deras barn som försvann under militärdiktaturen i Argentina 1976-1983. Det som händer i Colombia idag skedde för 30 år sedan i vårt land, och vi kämpar fortfarande för att de ansvariga ska ställas inför rätta.

Straffriheten i Colombia är också ett problem. Efter sju år med lagen om försvunna har ännu inte någon ansvarig varken anhållits eller dömts för politiskt motiverade försvinnanden. Sedan 2000 har tre statliga utredningar tillsatts, inget fall har dock uppklarats.

- I Colombia har vi en juridisk ram som fördömer försvinnanden som brott, detta bör vi verkligen värdesätta. Problemet är att förövarna i det här landet inte döms. Lagar och normer är nödvändiga men för att lösa problemet med försvinnanden i Colombia behövs framför allt politisk vilja, menar Gustavo Gallón, ordförande för CCJ.

I panelen där anhörigorganisationerna sitter diskuteras också frågan om sanning och gottgörelse. Asfaddes menar att det är fundamentalt att få bukt med straffriheten i Colombia men att man inte får glömma vikten av att sanningen offentliggörs och att anhörigorganisationernas kamp erkänns.

Den moraliska gottgörelsen är ett etiskt krav som inte bara får sopas under mattan, menar Gloria Gómez.  

Text: Irma Norrman, fredsobservatör i Colombia