”Omvärlden ska skämmas som tyst ser på”

Västsahara har kallats ”Afrikas sista koloni”. Landet vid Afrikas nordvästra kust har varit ockuperat av Marocko sedan 1975. Större delen av befolkningen har tvingats på flykt och bor i flyktingläger i Algeriet.

En av dem är Abdesalam Omar Lahcene, eller bara “Omar”. Han deltog i KrF:s Syd-sydutbyte i oktober 2004. Utbytet samlar människor från länder där det råder eller har rått väpnad konflikt.

Konflikten om Västsaharas självständighet får mycket lite uppmärksamhet internationellt. Det är en mycket långdragen konflikt, den tredje äldsta på FN:s säkerhetsråds dagordning, efter israelisk-palestinska konflikten och Cypern. Västsahara har aldrig varit självständigt, men befolkningen, som till stor del består av nomader, har en stark politisk och kulturell samhörighet. När de europeiska kolonialmakterna delade upp Afrika mellan sig i slutet av 1800-talet, tillföll Västsahara Spanien. Spanjorerna hyste ett svalt intresse för sin besittning fram till 1960-talet, då stora fyndigheter av fosfat upptäcktes i Västsahara. De lät bygga gruvor och många spanska arbetare kom till Västsahara.

Det har länge funnits en stark önskan hos befolkningen att få ett eget land. 1966 uppmanade FN Spanien att genomföra en folkomröstning, där folket i Västsahara skulle få ta ställning till självständighet. Den genomfördes aldrig.

1973 bildades den nationella befrielserörelsen Polisario. Två år senare, 1975, slöt Spanien ett avtal med Marocko och Mauretanien, utan att den västsahariska befolkningen tillfrågats. Marocko tilläts ockupera den norra delen av landet och Mauretanien den södra, mot att Spanien fick behålla vissa ekonomiska intressen. Krig utbröt och många västsaharier tvingades fly. Än idag lever de flesta av dem i flyktingläger utmed gränsen till Algeriet.

– Flyktingarna har en mycket svår situation, en del kallar öknen här ”helvetet på jorden”. På sommaren kan det bli 50 grader varmt, och på vintern är det mycket kallt.
Trots det är flyktinglägren oerhört välorganiserade. Enligt Omar är det kvinnornas förtjänst. De har spelat en mycket viktig roll i uppbyggnaden av samhället eftersom männen varit i krig.

Polisario slöt fred med Mauretanien 1979, men kriget mot Marocko varade ända fram till 1991. Trots att Marocko hade mycket större militära och materiella resurser, var Polisario framgångsrikt och kunde inte besegras.

Sedan 1991 har det varit eldupphör, men grundfrågan om Västsaharas rätt till självständighet har inte lösts. Enligt FN:s fredsplan, som båda parter har accepterat, skulle en folkomröstning äga rum 1992, där folket i Västsahara en gång för alla skulle ta ställning till om de vill ha självständighet eller en integrering i Marocko. Folkomröstningen har ännu inte ägt rum och Marocko har fortsatt ockupationspolitiken. Enligt Omar har Marocko gjort allt för att förhindra en folkomröstning. Enligt FN:s fredsplan ska en spansk folkräkning från 1974 utgöra grunden till röstlängden. Den ska sedan uppdateras och människor ska identifieras och registreras.

– Marocko har försenat folkomröstningen i mer än ett decennium, bland annat genom att föra in 120 000 marockaner i Västsahara, berättar Omar.

De ska garantera att folkomröstningen ger ”rätt utfall”. Dessutom finns tiotusentals marockanska soldater och administratörer i landet.

Anledningen till att Marocko kan fortsätta att blockera folkomröstningen, är enligt Omar det omfattande militära och ekonomiska stödet från Frankrike:

– Marocko har inte mycket makt internationellt, men de får stöd av Frankrike. Frankrike har till och med bombat Polisarios kontor. Polisario har felaktigt utmålats som terrorister och kommunister.

Omar menar att omvärlden bör skämmas som tyst ser på när Marocko, med stöd av Frankrike, fortsätter att kränka mänskliga rättigheter och att förvägra västsaharierna sin självständighet. Hans egen organisation arbetar för att främja mänskliga rättigheter.

– Jag är ordförande i Afapredesa. Vi arbetar för att politiska fångar ska friges och för att åsiktsfriheten ska respekteras. Vi har funnits i 15 år, men tyvärr får vi bara mer jobb.

Afapredesa verkar inifrån ett flyktingläger.

– Det är ingen lätt uppgift, men det går. Det finns många flyktingar som vill hjälpa till. Vårt huvudkontor är tolv gånger tolv meter stort och flyktingarna har hjälpt till att bygga det. Man använder alla resurser som står till buds. Det uppmuntrar mig att fortsätta. Situationen är värre för de organisationer som arbetar inifrån Västsahara. Många av dem har splittrats och aktivister har fängslats.

Vapenvilan i Västsahara övervakas av FN-missionen MINURSO och FN har ett särskilt sändebud i Västsahara, som ska försöka förmå parterna att nå en politisk lösning. Om framtiden säger Omar:

– Vi har hoppet att det går att förhandla och lösa konflikten utan våld. Den här situationen är inte bra för några människor i regionen. Jag hoppas att FN fortsätter arbeta för en folkomröstning, annars finns risken att våldet blossar upp igen.

(Artikel från Fredsnytt, februari 2005)