Med livet som insats

Den 92-åriga kvinnan dukar fram sonens måltid på sin bestämda plats. Det gör hon varje dag. Men det var nu 25 år sedan sonen försvann under inbördeskriget i Guatemala. Organisationen Euquipo de Estudios Comunitarios y Accion Psicosocial (ECAP) arbetar med psykosocialt stöd till människor som under inböreskriget i Guatemala utsattes för krigets fasor.

Kristna Fredsrörelsen medföljer organisationens medlemmar som utsatts för hot. Kontoret ligger i ett skyddat och bevakat område i Guatemala City. Totalt så består organisationens personal av ett 60-tal personer och organisationen bildades för 11 år sedan.

Enligt organisationens hemsida arbetar man inom flera områden och ett av dem består av utgrävningar av massgravar som militären grävde för sina offer under inbördeskriget. Dessa utgrävningar av massgravar började på 1990 talet med hjälp av antropologer från Argentina och USA. Ecap ger psykologisk hjälp till överlevande från massakrer och offrens familjer från dessa kollektiva mord, inte bara under själva utgrävningen utan även både före och efter. Enligt Franc Kernjak, psykolog på Ecap, görs cirka 100 utgrävningar per år med hjälp av antropologer från Guatemala. Numera kan man ta DNA prov för identifiering men många känner igen sina anhöriga på kläder, papper och andra tillhörigheter.

Det är viktigt att offren identifieras och att det finns papper på deras identitet vid arvs- och markfrågor men även vad gäller kompensation från staten då massakrerna är en förbrytelse som begåtts av militären. Runt 200 000 personer ur ursprungbefolkningen mördades vid massakrerna på 1980-talet då hela byar utplånades. Franc önskar en mer aktiv politik från staten för att finna de döda vilket det inte alltid finns. Det är viktigt för ursprungsbefolkningens ceremonier att få möjlighet att begrava sina döda på en erkänd begravningsplats. I Mayamytologin är döda alltid närvarande. En begravning är viktig i alla kulturer och att ha en kyrkogård att gå till.

Kollektivt minne
Ecap arbetar med människor i grupper. Massakrerna är ett kollektivt minne och organisationen har funnit att det är bäst att arbeta i gemensamma grupper i byarna. Minnena är gemensamma och man talar om att återställa ursprungsbefolkningens samhällen psykologiskt och social. Om någon behöver individuell hjälp så finns även den möjligheten.

Det finns ingen finansiering från staten för att hjälpa ursprungsbefolkningen på landsbygden att finna sina döda anhöriga från massakrerna. All finansiering till utgrävningarna kommer från utlandet. Det finns en statlig finansiering, Plan Nacionál Resarcimiento, PNR, som skall kompensera de drabbade familjerna som har förlorat någon anhörig vid massakrerna men förutsättningarna ändras vid varje regeringsskifte och ännu har inga pengar kommit i år från den nya regeringen. Ett utlandsfinansierat utgrävningsprojekt i år är det i Ixíl. Pengarna kommer från EU och FNs utvecklingsfond UNDP.

Ett annat område Ecap arbetar inom är försvinnanden. Det rör sig om runt 45 000 personer totalt. Oftast är det någon form av ledare, fackföreningsledare eller personer med någon annan ledande ställning bland befolkningen men fallen är olika. Deras familjer är mycket isolerade och försvinnandena förstör familjen och man glömmer aldrig. Som den 92- åriga kvinnan som ännu efter 25 år väntar på att hennes son skall komma hem till middag. Andra familjer låter de försvunnas rum stå orörda som om tiden har stannat. Ingen är död förrän man bevisligen är det och hoppet är det sista som överger drabbade. Att inte veta är mycket plågsamt. Polisen säger sig inget veta och ingen hjälp i sökandet kommer därifrån. Det tar aldrig slut och är mycket smärtsamt, en djup smärta som påverkar hela familjen.

Sexuellt våld en politisk handling
Kvinnors situation under ett krig är utsatt och sexuellt våld är en politisk handling som ofta förekommer. Många kvinnor och flickor utsattes för gruppvåldtäkter inför sina familjer och våldet har lämnat många minnen och skuldkänslor. I grunden är det individuellt, men en gemensam erfarenhet gör att de kan hjälpa varandra så kvinnorna behandlas i grupper eller byvis då de lever med samma erfarenheter. De ska bli medvetna om att det är en kränkning av de mänskliga rättigheterna de har blivit utsatta för. Vissa blev gravida efter våldtäkterna och oftast tog mödrarna hand om barnen men för vissa var det svårt och alla klarade inte av det.

Karaktäristiskt är att ursprungsbefolkningens samhällen har flera problem exempelvis diskriminering från andra samhällsgrupper och fattigdom. Det fattas sjukvård, skola och arbete och det förekommer mycket alkohol och livet känns ofta hopplöst för byborna. Man ordnar möten mellan samhällen för att utbyta erfarenheter och ge hjälp för att kunna gå vidare i livet.

Under tre års tid har Ecap jobbat internationellt med personer från andra latinamerikanska länder rörande människor som har förts bort och är försvunna. Många studier finns men inget är skrivet över det psykologiska arbetet. Man kontaktar och försöker få veta vem som har skrivit vad i ämnet försvunna personer i Latinamerika. Organisationerna skall sammanfatta kunskapen i en manual: Psicología Sociál y Trabajo Psicosociál con Exhuminaciónes y Desaparecidos Internacionál, om vem som gör vad och att utverka arbetsnormer på området inom psykologin. Standards sätts nu ihop i Colombia om hur man jobbar i andra länder då det inte bara är i Guatemala som det finns hemliga gravplatser och försvunna personer.

Under inbördeskriget förde regering och militär ett krig mot den egna befolkningen. Det finns inget förtroende mellan folket och de styrande idag och såren är djupa. På Ecap jobbar man mycket med sociala relationer men man kan inte glömma. Det är något som människor måste arbeta med säger Franc, nästa generation också. Man kan tysta och trycka ner men det finns ännu överlevande från massakrerna.

Eva Wikman, fredsobservatör i Guatemala