Lundin lär ut fred?

Sofia Walan, generalsekreterare KrF. Foto: Petter Bolme, Global Reporting

– Genom sin verksamhet i Sudan har Lundin bidragit till så mycket mänskligt lidande. Att de ska få prata om fred i ett Sidastött seminarium är ett slag i ansiktet på de människor som drabbades av striderna som följde på företagets verksamhet, säger Sofia Walan, nytillträdd generalsekreterare för Kristna Fredsrörelsen.

Under den tid som Lundin Oil (numera Lundin Petroleum) verkade i södra Sudan dödades minst 12 000 personer och 160 000 tvångsförflyttades från sin mark och sin försörjning. Lundin har bjudits in av Näringslivets Internationella Råd, (NIR) till att delta i ett seminarium den 13 oktober där näringslivets roll i fredsarbetet ska diskuteras. 

– Att ett företag med deras rykte får utrymme i ett sammanhang som ska diskutera fredsbyggande i konfliktområden är skandalöst. Dessutom pågår en polisutredning vilket borde göra att arrangörerna mer försiktiga. Deras medverkan sänker dessutom trovärdigheten för alla de företag som verkligen vill bidra till utveckling, fortsätter Sofia.

NIR har fått pengar från Sida för att hålla mötet. Vad tycker du om det?

– Biståndspengar ska användas för att främja demokrati och mänskliga rättigheter. Lundin har i sin verksamhet gång på gång visat att hänsynen till dessa för oss så oerhört väsentliga frågor är oviktiga. Att med biståndspengar då ge ett företag som Lundin en plattform att prata om utveckling är ett hån mot alla som arbetar med att främja mänskliga rättigheter och fred. 

– Våra partners i Sudan är chockade över att Lundin bjudits in till det här mötet, tillägger hon.

Sen ECOS släppte rapporten i juni 2010, har Kristna Freds arbetat med att lyfta fram de krav som våra partners i Sydsudan har på de länder där företagen som medverkade och drev in vinster från utvinningen är verksamma. Det handlar om Sverige, Österrike och Malaysia.

Rapporten riktar tre krav till länderna, att utreda om företagen gjort sig skyldiga till brott mot folkrätten. Att länderna redogör för deras misslyckande i att hindra dessa påstådda brott. Det tredje kravet handlar om att länderna ska se till så att personer som drabbades kan få kompensation.

– Det som har uppnåtts är att det pågår en seriös brottsutredning. Men tyvärr, när det gäller de andra kraven, som ligger på den politiska makten, har det inte hänt så mycket. Sverige har inte erkänt att vi har misslyckats med att förhindra brott mot folkrätten. Våra politiker har inte heller kunnat hitta en lösning på frågan om kompensation.  

Enligt flera politiker som tillfrågats bör frågan om kompensation riktas till Lundin och inte till den svenska regeringen eller riksdagen.

– 12 000 personer dödades och 160 000 tvångsförflyttades från sin mark och sin försörjning. Vem ska ta ansvar för detta? Det är lätt, eller snarare praktiskt, att säga att frågan om kompensation är svår. Det bör inte vara så svårt. Det handlar om alla dessa människor som förlorat sina hem och sin försörjning på grund av ett svenskt företags verksamhet. Å där tycker jag att vi i Sverige har ett ansvar, säger Sofia Walan och fortsätter.

– Jag tycker det är dåligt att våra politiker inte har kommit längre än så här. Rapporten lanserades i juni 2010 och de få initiativ som har tagits från svensk riksdag har uppenbarligen inte varit tillräkliga för att få till stånd en ordentlig process som svarar till de rekommendationer som ges där. 

– Dessutom skickade parlamentariker i Sydsudan en formell förfrågan till sina svenska kollegor i riksdagen redan i februari [se bifogad fil nedan]. De väntar fortfarande på svar, avslutar Sofia Walan.

I Sudan arbetar Kristna fredsrörelsen tillsammans med SONAD, Sudanese Organisation for Nonviolence and Development. SONAD utbildar människor i ickevåldsmetoder som i sin tur utbildar många andra människor. Tillsammans med andra NGO:er deltog SONAD även under förra årets presidentval och folkomröstningen både genom att utbilda valfunktionärer samt att bevaka att valen gick rätt till.

Av Petter Bolme, Global Reporting