Lång väntan på rättvisa

”Referendum ya!”, ungefär ”Folkomröstning nu”, har någon skrivit med stora bokstäver på lastbilen. Människorna här väntar fortfarande på den folkomröstning som skulle ha ägt rum för femton år sedan.

Solen strålar från en klarblå himmel, helt utan moln. Det är februari och på dagen kryper temperaturen upp till 15 grader, som en varm vårdag i Sverige. Men nätterna är kalla på vintern, ofta minusgrader. På sommaren är temperaturer på 50 grader normalt. Det är inte utan anledning som området kallas ”Helvetet på jorden”.

Flyktinglägret består av små gulbruna hus och tält. Barn på väg till skolan stojar och leker, men i övrigt är det tyst och lugnt. De västsahariska flyktinglägren utanför Tindouf i sydvästra Algeriet är kända internationellt för att vara välorganiserade. Även om resurserna är knappa finns mat, skolor och sjukvård. Ändå är det ingen tvekan om att människor lider. Av väntan, förödmjukelse och vanmakt. Västsahara kallas ofta ”Afrikas sista koloni” - sedan 1975 är landet ockuperat av Marocko. Omkring 200 000 personer lever i flyktinglägren i Algeriet i väntan på en folkomröstning.

I februari reste en grupp från Kristna Fredsrörelsen till flyktinglägren på inbjudan av människorättsorganisationen Afapredesa, som sedan många år tillbaka deltagit i våra utbyten i Sverige.

Västsahara har aldrig varit självständigt, men befolkningen, som till stor del består av nomader, har en kultur som skiljer dem från grannländernas. När de europeiska kolonialmakterna delade upp Afrika mellan sig i slutet av 1800-talet, tillföll Västsahara Spanien. Spanjorerna hyste ett svalt intresse för sin egendom fram till 1960-talet, då stora fyndigheter av fosfat upptäcktes i området. De lät bygga gruvor och många spanska arbetare kom till Västsahara.

På 1960-talet avkoloniserades stora delar av Afrika och 1966 uppmanade FN Spanien att låta västsaharierna ta ställning till självständighet i en folkomröstning. Den genomfördes aldrig. 1973 bildades den nationella västsahariska befrielserörelsen Polisario. Trycket på Spanien att lämna Västsahara var starkt, och två år senare, 1975, slöt Spanien ett olagligt avtal med Marocko och Mauretanien. Marocko tilläts ockupera den norra delen av landet och Mauretanien den södra, mot att Spanien fick behålla vissa ekonomiska intressen. Polisario startade krig mot ockupationsmakterna. En stor del av Västsaharas befolkning tvingades fly till Algeriet, där de fortfarande är kvar.
Mauretanien gav upp sina anspråk på Västsahara 1979, men kriget mot Marocko fortsatte. Trots att Marocko hade mycket större militära och materiella resurser, kunde de inte besegra Polisario.

Genom FN:s medling kom parterna 1991 överens om en fredsplan som fastslog att västsaharierna i en folkomröstning skulle få välja mellan självständighet eller införlivande i Marocko. Det gjorde slut på kriget, men grundfrågan om Västsaharas rätt till självständighet har inte lösts. Folkomröstningen har skjutits på framtiden, om och om igen. Trots att parterna kommit överens om att den spanska folkräkningen från 1974 ska ligga till grund för folkomröstningen, har Marocko, med FN:s godkännande, ändrat kriterierna för röstberättigande och flyttat in hundra-tusentals marockanska bosättare i det ockuperade Västsahara, helt i strid med folkrätten.

– Anledningen till att Marocko kan fortsätta att blockera folkomröstningen är det omfattande militära och ekonomiska stödet från framförallt Frankrike, säger Abdesalam Omar Lahcene, generalsekreterare för Afapredesa.

Marocko har som föredetta fransk koloni starka band till Frankrike.

Kristna Fredsrörelsens delegation träffade Västsaharas president, Mohamed Abdelasis. Han är liksom alla andra vi mötte frustrerad över att Marocko kan blockera folkomröstningen:

– Historien har visat att den som ropar högst är den som blir lyssnad till. Vi blev lovade en folkomröstning om vi lade ned vapnen, men sedan dess har femton år gått. För varje dag som går kommer vi längre ifrån en folkomröstning.

Västsahara är ett delat land. Omkring två tredjedelar är ockuperat av Marocko, resten är befriat område. En mur delar landet och hindrar människor att röra sig mellan områdena. Ilskan växer bland befolkningen. Många västsaharier som bor på ockuperat område protesterar ihärdigt mot ockupationen, trots att det är förenat med fara. Sedan maj 2005 har protesterna intensifierats och det talas om en ”intifada”. De många demonstrationerna har ofta mötts med våld och ett trettiotal personer har fängslats. Flera hungerstrejker har genomförts i fängelserna.

Presidenten Mohamed Abdelasis är besviken på FN-styrkan som finns på plats:
– Repressionen sker inför ögonen på FN, som inte gör någonting. FN kommer inte att göra någonting så länge det inte finns ett internationellt tryck.

Marocko är dock inte ensamt om att få kritik för brott mot de mänskliga rättigheterna. Befrielserörelsen Polisario har också kritiserats, bland annat av Amnesty International, för att begränsa åsikts- och organisationsfriheten i flyktinglägren. Fram till våren 2005 höll dessutom Polisario marockaner som krigsfångar under vidriga förhållanden. Många av dessa hade hållits fängslade i 20 år.

Vilken position intar då Marocko? De hävdar att området tillhört dem i ”urminnes tider” och att banden mellan marockanska kungar och västsahariska stammar alltid varit starka. Västsahara är en ”ickefråga”, något som man inte diskuterar. Det finns knappt någon information om Västsahara i marockanska medier, som är statskontrollerade. Ytterligare en anledning till att man vägrar släppa ifrån sig området är sannolikt de stora naturtillgångarna. Bland annat finns gott om fosfater och olja. Vattnen utanför Västsaharas kust är rikt på fisk och Marocko har genom avtal överlåtit rätten att fiska till fiskare från EU-länder.

Senare i vår kommer Marocko att lägga fram ett förslag som innebär visst självbestämmande för provinsen Västsahara inom Marocko, men utan självständighet. Liknande planer har presenterats förut, men för Polisario är en sådan kompromiss otänkbar. De vill se att folkomröstningen genomförs. Mohamed Abdelasis menar att lösningen är att pressa FN att ta sitt ansvar, det är det ramverk som finns.
Hoppet står till att det internationella samfundet uppmärksammar den låsta situationen, säger Khadija Hamdi, medlem i en kvinnoorganisation:

– Den internationella solidariteten är mycket viktig, men den blir allt svårare att hitta eftersom folk är inlåsta i sina egna problem. Människor har det svårt här i lägren, men på ockuperat område är det ännu värre. Lidandet existerar varje dag.

(Artikel publicerad i Fredsnytt nr 1, 2006)