Kristna Fredsrörelsen medföljer unikt rättsfall

I den lilla guatemalanska byn el Jute kämpar en grupp anhöriga för att få reda på vad som hände med deras familjemedlemmar som militären tog 1981. Försvinnanden innebär ett utdraget lidande för offrets anhöriga som inte vet vad som hänt den försvunne.

Isidoro är en av de ledande krafterna bakom gruppen i el Jute. Han sitter på en stol utanför sitt lilla hus där han bor med sin fru och tre barn. Huset är gjort av lera och har jordstampat golv. Det består av ett rum med tre sängar och några stolar. Längs ena väggen står en lite byrå med en TV och DVD, barnen sitter och tittar på tecknad film. Utanför huset finns det en vedeldad spis och Isidoros fru står och gör majsbröd. En lite spinkig hund drar runt på gården, den heter ”Nieve”, snö, eftersom den är alldeles vit. Byn är mycket fattig och tillhör ursprungsfolket, men idag definierar sig byns medlemmar mer som bönder.

Isidoro är klädd i vit skjorta och jeans. I byn använder varken männen eller kvinnorna traditionella kläder. Han är väldigt välformulerad när han pratar om sin historia och sina tankar. Isidoro menar att det är en slags terapi att prata om det som hände under kriget och hur det påverkat honom. Isidoro var bara tio år gammal när militären kom 1981 och tog tre av hans bröder, hans pappa och fyra andra släktingar.

- Dessa personer försvann och kom aldrig tillbaka, berättar han uppgivet.

Andra gången militären kom, tre månader senare, tog de hans mamma, hans mormor, några av de försvunnas fruar, och tre män till. Kvinnorna släpptes efter en dag, medan de tre männen hölls i nio dagar. Militären fortsatte att komma efter detta också, berättar Isidoro, men de hittade aldrig dem de sökte. Försvinnanden är som en kidnappning utan räddning säger Isidoro efter att ha tänkt efter en stund.

- Dom tar offret, dödar personen, bränner personen. Dom är borta för alltid. Det är ett brott utan slut, deras försvinnande bara forsätter.

Det är svårt att leva med ett sådant brott säger han och pekar mot sitt bröst.

- Det finns alltid något där inne.

En bitterhet kallar han det och menar att det behövs psykologisk hjälp för att hantera något sådant. Isidoro berättar att det gör honom ont att se människor som inte vill ha med sin familj att göra:

- Det enda jag vill ha är min familj vid min sida, säger han med ledsen röst.

Skakade av köld
Rosendo är också medlem i gruppen, äldre än Isidoro. Militären tog honom den andra gången de kom till El Jute, men släppte honom efter att ha hållit honom i förvar på militäranläggningen i nio dagar. Han sitter utanför sitt lilla hus som ligger en bit från Isidoros, hans fru står lite i bakgrunden och fyller i berättelsen då och då. Militären kom tidigt på morgonen och omringade huset, berättar hans fru.

- En massa bråk för en stackars fattiglapp, tillägger hon.

Rosendo fortsätter att berätta att de anklagade honom för att vara gerillamedlem och de tog honom till en by i närheten med en annan man från El Jute, Humberto.

- Där slängde de mig på marken och tvingade mig att ta av mig alla kläder, berättar Rosendo.

Soldaterna förde sedan Rosendo och Umberto vidare till ytterligare en by. De var nakna och det var kallt minns han. I denna by fanns de andra personerna som soldaterna tagit.

- Skakande av köld, tillägger han.

Vid klockan åtta på kvällen kom det en lastbil och tog männen till militäranläggningen i Zacapa, kvinnorna släppte de. Framme vid militäranläggningen slängde de in Rosendo och Umberto i två olika rum och de sa till Rosendo att detta rum nu var hans hem. I rummet, berättar Rosendo, fanns det teckningar på döskallar, för att skrämma honom. Han fick mat, men han åt knappt eftersom militärerna inte lät honom gå på toaletten.

- Soldaterna lämnade påsar med mat, men hur skulle jag kunna äta? frågar han.

Trodde han skulle dödas
Det var för att det vara nära jul som de fick mat menar Rosendo; bönor, majs och kaffe. Han förhördes, gav sin berättelse, och säger att det gick bra. Helt plötsligt skulle de förflyttas och han minns att han sa till Humberto att ”vi kommer inte komma hem”.

Rosendo trodde att nu skulle de döda honom. Det kom bara två soldater för att förflytta dem, vilket han såg som ett gott tecken. Soldaterna släppte av dem i Chiquimula, den närmaste stora staden till El Jute, och där de gick till Rosendos vän som skjutsades dem till närheten av El Jute. Sen fick de gå, han och Humberto. På vägen mötte de en av militärens civila kontaktpersoner och Rosendo minns att han tänkte ”tar de oss nu kommer de döda oss”. De tog honom inte och han kom hem igen, efter tio dagar.

- Döende, tillägger hans fru.

Rosendo vet inte varför de lät honom gå, han tror det var för att han gav ett bra vittnesmål, eller för att det var jul. Isidoros förklaring till att militären kom var att det fanns ”personliga problem” mellan två av hans bröder och en av kontaktpersonerna, Salomo, i byn. Han bröder brukade gå till Salomos hus för att spela kort och dricka sprit. Isidoro säger att han inte vet vad som hände den där natten då de tre började bråka. Isidoros bröder hade druckit när de kom till Salomos hus där det spelades kort, och sedan bröt det av någon anledning ut ett slagsmål. Hans bröder flydde, hamnade på sjukhus och den ena av hans bröder hamnade i fängelse där hans pappa fick komma och lösa ut honom.

- Sen hörde vi att Salomo hade sagt att ’det var det första och sista som min bror gjorde’, berättar Isidoro. Detta var 1978.

Problemen fortsatte mellan Isidoros bröder och Salomo, och sen, 1981, kom militären en söndag när hela familjen var samlade i huset där han växte upp. De tog hans tre bröder, hans pappa, och fyra andra släktingar som var bröder och kusiner till Isidoros mamma.

- De ville hämnas, säger han.

Militären anklagade dem för att tillhöra gerillan, men Isidoro menar att dessa comisionados utnyttjade sin auktoritet för att lösa sina personliga problem. Han menar att det inte fanns någon gerilla i byn.

- De kom på grund av personliga problem, men anklagelsen var att de tillhörde gerillan, understryker han, slår ut med händerna och säger:

- Det jag vill ha är resterna av mina familjemedlemmar. Jag vill veta var de finns; om de brände dem eller om de slängde dem i floden. Jag vill veta sanningen. Det är det vi vill med vår kamp, döda eller levande. Vi vill ha dem tillbaka.

Många hot
Han berättar att när han började processen att ställa de ansvariga till svars för sina brott ville han involvera de som drabbades av det som hände; änkorna, de föräldralösa, syskon.

- Så bildade vi gruppen vi har här i el Jute, säger Isidoro stolt.

Isidoro jobbade i början av 90-talet i Zacapa, för den katolska kyrkan, och där kom han i kontakt med personer som arbetade med psykosocialt stöd. Han berättade sin historia för dessa personer och de kom med honom till El Jute. De hjälpte honom att bilda gruppen och kommittén där Isidoro är viceordförande. Fallet blev anmält och sedan 2005 sitter tre före detta comisionados och en före detta överste i fängelse i förebyggande syfte. Detta är ett unikt fall i Guatemala eftersom de åtalade sitter i förvar i fängelset i Guatemala City. Nu väntar de på rättegången, och Isidoro säger att medföljningen från Kristna Fredsrörelsen har stärkt deras självförtroende och hjälpt gruppen att hantera de hot de mottagit.

- Vi har mottagit många hot, inte bara vi i gruppen och i kommittén, utan våra familjer också, berättar han.

Visst har han har anmält vissa av hoten, men menar att det inte får någon effekt. Ett av hoten var när en kvinna som är släkt med Salomo kom till en av medlemmarna i gruppen, faster till Isidoro, för att förolämpa och skrämma henne. Kvinnan kallade Isidoros faster ”häxa” och sa att hon inte slutade prata illa om henne familj skulle hon döda henne. Isidoro säger lite uppgivet att rättvisan är långsam i Guatemala och att det inte går att lita på rättsystemet med domare som säljer ”sig för vilka pengar som helst”. Isidoro säger att det inte är lätt att driva ett fall som detta eftersom ”det är inte mot en person, det är mot en hel institution”.

Annakarin Wall, fredsobservatör i Guatemala

Bakgrund: Försvinnanden i Guatemala

• Under inbördeskriget i Guatemala använde sig militären av ”försvinnanden” eftersom det var ett effektivt sätt att fördjupa terrorn i byarna och paralysera offrens omgivning. Särskilt vanligt var det under åren 1981-83 när våldet härjade som värst i landet. Den rapport som publicerades av FN:s sanningskommission (CEH) efter krigets slut dokumenterade 6 159 försvinnanden, men det är vedertaget att det var över 45 000 människor försvann under kriget.

• Under kriget var det vanligt att militären hade comisionados, civila kontaktpersoner, i byarna. Dessa kontaktpersoner var civila och fungerade som militärens ögon och öron. Deras jobb var att inhämta information och sedan rapportera den vidare till sina överordnade. På detta sätt kunde militären fördjupa sin terror i byarna; sätta skräck i och öka sin kontroll av civilbefolkningen. En anklagelse som ofta användes mot befolkningen för att ta dem till förhör på militäranläggningarna var att anklaga dem för att tillhöra gerillan. Ofta tvingades människorna i byarna välja sida; antingen var man med gerillan eller med militären. Denna polarisering skapade splittring så väl inom familjer som byar.

• De två fall av försvinnande som Kristna Fredsrörelsen medföljer i Guatemala är byn Choatalún i Chimaltenango där Felipe Cusanero, före detta comisionado kontaktperson, står åtalad för sex försvinnande mellan åren 1982-84, och el Jute i Chiquimula där tre före detta comisionados och en före detta överste är åtalade för försvinnandet av åtta personer. Det sistnämnda fallet är unikt eftersom fyra personer sitter i förvar i väntan på rättegång.