Historien bakom utgrävningarna i Sierra de las Minas, fredsobservatör berättar

Jag åkte i alla fall ut, tillsammans med en kamrat, på mitt första mer
omfattande uppdrag, för snart tre veckor sedan. Vi följde med en grupp
rättsmedicinare, arkeologer och en antropolog, samt ett par psykologer, som
skulle gräva efter rester av döda människor i bergen i östra Guatemala, Sierra
de las Minas.

Vår bas var en by som i början på 1980-talet drabbades av arméns våld, som så
många andra byar. Soldater kom till byn i jakt på folk som stödde gerillan med
mattransporter. De plockade ut en man och en kvinna, ett par, och förhörde och
torterade dem i hela bybefolkningens åsyn. Till slut avrättade de dem.
Folket i byn bestämde sig, efter den händelsen, för att fly upp i bergen. De
levde där, ibland i flera år, under otroliga umbäranden. Även där jagades de
vid flera tillfällen av armén och tvingades många gånger gömma sig, kunde ej
tända eldar, var tvungna att hålla för munnen på barnen så att barngråt inte
skulle avslöja dem osv. När armén drog sig undan kunde några smyga ner till byn
och hämta, om det fanns något ätbart kvar, annars fick de leva av vad skogen
gav.

Många dog förstås, särskilt barn, och begravdes där ute. Det var några av dem
som vårt gäng letade efter. De gräver upp dessa rester, dels som en
läkningsprocess för de anhöriga, för att de ska kunna ordna en värdig
begravning och ta ett värdigt farväl. Men också för att förbereda process mot
staten Guatemala för att den svikit sina åtaganden att skydda människors
rättigheter, i dessa fall rätten till liv.
 
För att komma till den här byn åkte vi först genom en bördig dal, där
palmoljeplantager sträckte ut sig mil efter mil. Det blev extremt tydligt hur
den bästa och mest lättarbetade marken används för exportproduktion, medan
landets egna småbönder odlar sin majs på branta magra sluttningar.
Byn ligger i väglöst land, vi fick gå ungefär en timme med all packning upp
dit. Mellan två härliga floder, som försörjer den med vatten, och med bergen
omkring, tropiskt landskap, bananpalmer, vackra blommande träd.  Ingen el,
husen är enkla fönsterlösa träskjul med tak av palmblad. Barnen lärde sig
snabbt våra namn och ropade dem hela tiden, jag var typ den tredje
västerklänningen de sett där. Men de kunde ingen spanska, och min qeqchi är ju
också rätt risig, så vi kunde inte prata med varandra.
De här barnen har med största sannolikhet aldrig sett en TV eller en dator. 
De går i byskolan i 3-5 år, och de är helt chanslösa när det gäller att komma
vidare i högre studier.  En lärare i vårt gäng, som jag pratade en del med, var
mycket kritisk också mot den lilla undervisning de får. Det är bara härmning,
sa han. De får skriva av vad läraren skriver på tavlan, eller upprepa vad
läraren läser. De får ingen träning i att jobba självständigt, ifrågasätta,
diskutera. De lär sig inte mycket.

- Men?, sa han bittert, det ligger ju heller inte i storgodsägarnas intresse
här nere i dalen att utveckla bra skolor för barnen, för på det här sättet
säkrar de sin framtida tillgång till billig arbetskraft i palmplantagen?.
Vår första utflykt upp i bergen från byn var en liten nätt vandring (eller
snarare klättring) brant uppför i dryga fyra timmar med full packning. Vi
skulle till ett ställe utan vatten så vi bar med oss allt vatten vi behövde för
de tre dar vi skulle campa där.  Det var jobbigt kan jag lova, väldigt varmt
också. Jag fick hjälp med min packning, annars vet jag inte om jag hade klarat
det.
Så bodde vi i tält ute i djungeln. Apor vrålade, fåglar sjöng, eldflugor
dansade på kvällarna. De män från byn som vad med och hjälpte oss bära maten
och att gräva, strövade runt med sina machetes och hittade godsaker, t.ex.
palmhjärta (det inre i stammen på en sorts palm, sött och jättegott), och ved
till elden. Metilde lagade vår mat över den öppna elden (vars rök hjälpte till
att hålla undan myggorna). Mest majs och bönor, förstås. Men också goda
chilikryddade blandningar av ris och palmhjärta.
Redan första dan blottlade utgrävarna resterna av en ung flicka, Isabela, som
var 15 år när hon begravdes här 1982. Hennes pappa var med och pekade ut
platsen där hon begravts. Han stod med tårfyllda ögon vid den öppnade graven.
Vi återvände ner till byn den tredje dagen, då framstod ett utedass och en
flod att bada i som höjden av lyx!
 
De andra ställena som de grävde på kunde vi nå med kortare vandringar från
byn, så resten av tiden tältade vi i byn. Det blev mer och mer trivsamt
vartefter barnen tappade intresset för mig (i början var det lite jobbigt att
borsta tänderna med sju barn omkring sig). Och att hitta en rutin, gå till
floden på morgonen och tvätta kläder, gå till paradisstället vid vattenfallet
på eftermiddagen och bada och tvätta sig. Kvällsmaten i halvmörker i ett av
husen, ett långbord i samma rum där småbarnen lagt sig för natten i sängar
längs väggarna. I säng i tälten kl 20, vakna till byns morgonljud kl 04-05,
majskvarnen som går igång, tupparna, fågelsång, människornas prat.
Dagarna tillbringade jag mest sittandes i skuggan intill en utgrävning.
Småpratade eller gjorde anteckningar, eller gjorde ingenting. Det går åt bra
sittfläsk och mkt tålamod på ett sånt här uppdrag, som tur är besitter jag ju
båda delarna.

Den sista natten i byn var det jordbävning. En märklig känsla att ligga i ett
tält på marken och känna hur den börjar darra under dig!
Så nu är jag tillbaks i stan, har en hel del material att bearbeta, ska skriva
rapporter osv. Nästa vecka ska jag iväg på en ny utflykt, den här gången bara i
tre dagar.

 Anika Agebjörn, fredsobservatör Guatemala