Funktionshinder i Guatemala - glapp mellan lagstiftning och resurser

Det är tidigt på morgonen i Guatemala City, en man blir avsläppt av sin bror där motorvägen slutar och stadskärnan börjar och rullar sedan vidare den timslånga vägen till sitt arbete i en av innerstadens zoner. Det utspelar sig i ett land där ordet handikapp direkt översatt blir minusvärde och som lider av ekonomiska och sociala skador efter ett 34 år långt inbördeskrig.

I Guatemala finns det varken resurser eller politisk vilja för att försvara mänskliga rättigheter för personer med funktionshinder. Trots det finns det människor som kämpar vidare i kampen för rättigheter åt alla, oavsett funktionalitet, eller i en vardagskamp på väg till arbetet.

Det är svårt fastställa antalet funktionshindrade i landet, siffrorna ligger mellan fyra och tolv procent Det beror på vilka mätinstrument man använder, säger ombudsmannen för mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar, Siliva Quan. Det lägre antalet har man fått fram med en definition av funktionshinder från 80-talet då man inte har tagit med i definitionen de problem som personen möter i vardagen. I en rapport från Dissability rights monitor från 2004 kan man läsa att antalet funktionhindrade i Guatemala har ökat de senaste fem åren bland annat på grund av fattigdom och det upptrappade våldet.

Knappast en skola för alla
Silvia Quan beskriver dagsläget i Guatemala för personer med funktionshinder som en satsning på en tjusig fasad av nya kontor till försvar för rättigheter för funktionshindrade men hur rättigheter och möjligheter för personer med funktionshinder ständigt är lågt prioriterade från statens sida. Hon ger ett exempel från skolan, cirka 50 procent av gruppen funktionshindrade kan läsa. Utbildningsapparaten är på inget sätt anpassad för att kunna integrera personer med särskilda behov eller förutsättningar i den vanliga undervisningen och specialskolor finns nästan uteslutande i stadsområdena. Som en åtgärd för att kunna integrera personer med funktionshinder i den kommunala skolan beslutade man att anställa 100 experter; psykologer, pedagoger och lärare. Man erbjöd en månadslön på 3 000 Q, cirka 2 400 kronor, och tjänsterna var främst utlokaliserade på landsbygden.

- Med de förutsättningarna är det ingen som vill söka tjänsterna, säger Silvia Quan.

I en sociodemografiska profil från 2006 svarar sex procent av de tillfrågade att känner till de resurscenter som finns till stöd för personer med funktionshinder. Det är häpnadsväckande men vad som förvånar mer är att bara 27 procent svarar att de är intresserade av att delta i utbildningsprogram för ökad anställning av funktionshindrade när arbetslösheten bland personer med funktionshinder ligger på mellan 70 och 98 procent. Vad i det guatemalanska samhället och dess bild av funktionshindrade gör att man väljer att inte delta i de stödåtgärder som finns?

En lag och ett råd
1996, i samband med fredsförhandlingarna efter det över 30 år långa inbördeskriget, klubbades en lag igenom för att uppmärksamma personer med funktionshinder. Lagen är i grunden bra men saknar påföljder vilket gör den tandlös när det gäller att ställa krav gentemot staten eller den privata sektorn.

Listan över glapp mellan lagstiftning och verklighet kan därför göras lång. Förutom ovan nämnda områden, som skola och arbetsliv, är tillgänglighet till hälsa och sjukvård oacceptabel och kollektivtrafiken och statsmiljön på inget sätt anpassad för personer med rörelsehinder eller synnedsättningar. Sista stycket i lagen handlar om tillgänglighet till sport och kultur och känns lite som ett dåligt skämt.

Quan säger att det enda lyckade diskrimineringsfallet i Guatemala är fallet Rigoberta Menchú. Nobelpristagaren blev 2003 misshandlad med rasistiska motiv och kunde med stöd i diskrimineringslagen från 2002 få rätt.

- Som ombudsperson finns det inte så mycket man kan göra då lagen har mer en moralisk karaktär, säger Quan.

Då kanske det kräver sin nobelpristagare för att kunna få upprättelse.
I samband med Guatemalas lag för mänskliga rättigheter för personer med funktionshinder bildades, CONADI (Consejo Nacional para la atentcion de las personas com discapaciadades), en styrelse med representanter dels från statsapparaten och dels från organisationer som företräder personer med funktionsnedsättningar. De har ett övergripande ansvar för hela funktionshindersfrågan, från att övervaka att lagen efterföljs till informationsspridning och hjälpmedelsteknisk rådgivning. De driver nu bland annat frågan om kvotering inom arbetslivet. För att öka anställningsgraden bland personer med funktionshinder vill man få fram en tvingande lagstiftning för att företags ska ha minst 3% funktionshindrade bland sina anställda.

Konsekvenser av 80-talets våld
1999 genomfördes en kartläggning av den väpnade konfliktens effekter när det gäller funktionshinder. Det är svårt att dra några riktiga slutsatser av kartläggningen då de visat sig att bara 64 procent av de tillfrågade faller inom ramen för det man vill undersöka, människor som fortfarande har funktionsnedsättningar som orsakats av den väpnade konflikten. Undersökningen omfattar alla inblandade i konflikten; militärer, PAC (civila försvarstrupper), gerilla och civila.

Även i CONADIs styrelse betraktas de ha gemensamma intressen och erfarenheter då de delar på en post i styrelsen som väljs av de organisationer av krigsveteraner och civila offer som ingår i CONADI-strukturen.

Att leva med dubbla fötryck
De starkt traditionella könsrollerna utsätter funktionshindrade kvinnor för att dubbelt förtyck. Silvia Quan, som framför allt ser sig själv som kvinna och funktionshindrad, är bekymrad över den snäva roll som funktionshindrade kvinnor hamnar i. Den guatemalanska kvinnans främsta uppgift är att vara mamma och ta hand om hemmet. Quan ser hur kvinnor med funktionsnedsättningar har svårt att inleda nära relationer med män då de inte uppfyller de utseendekriterier som vårt kvinnoobjektifierande samhälle har satt upp. Funktionshindrade män befinner sig i en helt annan situation då det ligger i deras roll att bli omhändertagna av en kvinna. Dessutom har kvinnor med funktionshinder svårare att få tillgång till olika former av sexualupplysningar vilket leder till ytterligare utsatthet.

Det är tydligt hur frågan om mänskliga rättigheter för funktionhindrade trängs bland andra utsatta grupper när det gäller att få del av utveckling I form av statliga resurser. Kunskapsnivån kring de rättigheter som personer med funktionsnedsättningar har rätt till är låg och det finns få medel för att driva igenom förändringar på samhällsnivå.

Sara Ytterbrink, fredsobservatör i Guatemala