En dag av Israel

Följeslagare och Einat i diskussion på Hebrew University. Foto: Helena Koumi

Jag sitter och äter frukost med mina team-medlemmar när telefonen ringer och jag får veta att Um Kamels tält håller på att rivas ytterligare en gång. Fawzieh Al Kurd, eller Um Kamel som hon kallas, har under den korta tid jag har varit här blivit vräkt från sitt hem, flyttat in i ett tält nära hemmet och fått tältet rivet ett antal gånger. Som om inte detta var nog avled hennes make för några veckor sedan.

Vi i Jerusalem-teamet besöker henne flera gånger i veckan så det är med frustration jag inser att jag inte kommer att kunna gå dit och stå vid hennes sida när tältet blir rivet av den israeliska militären ännu en gång. Istället ska jag enligt planerna åka till Yad Vashem, Förintelsemuseet i Jerusalem, eftersom vi har en vecka då vi alla 24 följeslagare besöker olika platser i Israel och främst träffar israeler.

Det är tungt att gå omkring på museet och se de fruktansvärda saker som judarna utsattes för under andra världskriget och se monumentet över de cirka sex miljoner judar som blev mördade. Jag blir särskilt berörd av en video som visas med bilder från ghettona i Polen där en flicka alltmer desperat klappar en pojke på kinden som om hon vill att han ska vakna. Pojken bara hänger med huvudet - han har dött av svält. Samtidigt är mina tankar hos familjen Al Kurd och det de utsätts för idag och under den senaste månaden.

Senare på dagen åker vi till Hebrew University för att träffa israeliska studenter och prata med dem om deras upplevelser och syn på situationen. I vår grupp blir det en diskussion som framförallt handlar om rädsla. En studentska som heter Einat säger att situationen påverkar hennes liv i allt.

- Vi har säkerhetspersonal som söker igenom min väska om jag går till ett varuhus. Jag känner personer som har dött som soldater eller av självmordsbomber. Jag vågar inte åka på palestinska vägar av rädsla för att de ska kasta sten på mig, säger hon.

Studenterna säger att de vet att de flesta palestinier inte är självmordsbombare men att säkerhetskontroller och åtgärder som militära vägspärrar och muren behövs för att vara säker, eller kanske för att känna sig mer säker. Samtidigt finns flera röster inom det israeliska samhället som motsätter sig argumentet att muren byggts av säkerhetsskäl.

Kvällen avslutas med middag tillsammans med de israeliska studenterna. Jag hamnar mitt emot Moria som bor på en bosättning. Hon säger att hon bor där av ekonomiska skäl, eftersom det är subventionerat av staten att bo där, snarare än av ideologiska skäl. Hon ser inga problem med att bo på den marken eftersom "ingen bodde där innan, det var tomt land". Jag påpekar att området är omtvistat och enligt internationell rätt ockuperat och att bosättningarna på dessa områden därför är väldigt problematiska men hon håller inte med mig. Istället pratar hon om det palestinska ledarskapet och är övertygad om att de vill utrota Israel. Jag vänder mig åt andra håller och lyssnar på Amitai. Han vill inte säga att Israel ockuperar i juridisk mening men säger att det rent praktiskt ändå är en ockupation. Han är övertygad om att det enda sättet att nå fred är att återgå till 1967 års gränser och dra sig tillbaka från territorier på Västbanken.

När jag kommer hem till mitt rum går tankarna återigen till Al Kurd-familjen som lever i ständig rädsla för militären och för vad som ska ske härnäst. Jag tänker också på de israeliska studenterna och den rädsla för självmordsbomber de ständigt har närvarande i sina sinnen. Det verkar så svårt och komplicerat eftersom israeler och palestinier ser så olika på situationen. Freden verkar så långt borta. Samtidigt ser jag ingen annan lösning än att låta de olika sidorna mötas, att låta människor bygga fred. Nästa gång hoppas jag att det är palestinska studenter som sitter där på Hebrew University istället för oss, eller israeliska studenter på ett palestinskt universitet. Då kanske de kan se att det trots allt inte är så olika varandra och rädslan kanske kan mildras. Förhoppningsvis.

Helena Koumi

Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.