Colombias konflikt äldst i världen

Varför har den colombianska konflikten blivit så långdragen, komplex och blodig? Vilka är dess orsaker? Varför slåss de väpnade aktörerna egentligen? Och varför verkar det näst intill omöjligt att få till stånd en varaktig fred?

Denna korta sammanfattning av colombiansk historia gör inte anspråk på att ge några enkeltydliga svar på någon av dessa frågor. Den ämnar istället endast ge konflikten en bakgrund och belysa några av de samband som kan användas för att förklara dess orsaker och utveckling. Colombias konflikt är idag världens äldsta fortfarande aktiva, väpnade konflikt.

Centrum och periferi

Verkligheten i Colombia låter sig gärna förklaras i termer av "centrum" och "periferi", två radikalt skilda verkligheter som existerar samtidigt och som gör att många händelser och skeenden blir svåra att förstå eller till och med ter sig motsägelsefulla.

Till exempel råder ett relativt lugn i de större städerna och i tätorterna (centrum) där den ekonomiska utvecklingen nu skjuter fart, samtidigt som landsbygden (periferin) härjas av våldsamma stridigheter och utbredd fattigdom.

På samma sätt kan konflikten även politiskt sägas befinna sig i periferin. Hanteringen av dess effekter (våldet) finns visserligen alltid med på agendan, men dess orsaker är aldrig en central politisk fråga och ges inte heller någon långsikt lösning.

Kännetecknande är också aktörernas misslyckande att besegra sina motståndare. De sociala och politiska förutsättningarna för en revolution har aldrig varit de rätta, men statsmakten har inte heller kunnat kontrollera hela Colombia eller kväsa upproren. Staten har aldrig riktigt nått ut i periferin och det har därför alltid funnits utrymme för "stater inom staten" och laglösa områden där "den starkes lag" gäller.

Våldet (1946 - 58)

Med runt 180 000 döda på drygt 10 år är detta den blodigaste perioden i colombiansk historia, och kallas därför kort och gott "Våldet" (La Violencia). Perioden var dock bara en intensifiering av den segdragna maktkamp mellan konservativa och liberaler som tidigare präglat 1800- och 1900-talet och redan lett till våldsamma uppror och inbördeskrig.

På 1930-talet kommer det liberala partiet till makten och genomför radikala politiska reformer som möter starkt motstånd bland de konservativa, men även inom de egna leden. Den politiska maktkampen hårdnar till följd av detta och när den vänsterliberale presidentkandidaten Gaitán mördas 1948 exploderar den sociala krutdurken. Regeringen kväser snabbt upproret i de större städerna, men på landsbygden bjuder de liberala partisangrupperna hårt motstånd.

Samlevnaden: den Nationella Fronten (1957 - 75)

Etablissemangets pakt, den "Nationella Fronten" (Frente Nacional) markerar slutet på Våldet och inleder den period som kallas "Samlevnaden" (La Convivencia). Det liberala partiet tog snabbt avstånd från sina partisangrupper och ifrån de mer radikala Gaitán-anhängarna under våldsperioden och ingår 1957 en pakt med de konservativa om att dela makten och alternera regeringspositionen.

Den politiska maktkampen får i och med denna pakt en tillfällig lösning, men den sociala konflikten lämnas därhän. Partisangrupperna lever kvar men betraktas av statsmakten som kriminella element. De bekämpas militärt och polisiärt av båda partierna.

Maktdelningen innebär också en försvagad demokrati och medför politisk apati bland befolkningen. Andra partier nekas politiskt deltagande och förföljs systematiskt. De söker istället andra vägar att ta makten och 1964 föds på detta sätt FARC-gerillan, när kommunistpartiet och de gamla liberala partisangrupperna slår sig ihop. Andra gerillarörelser (som ELN och EPL) följer snart, liksom på andra håll i Latinamerika. USA ökar samtidigt sitt militära stöd till regeringens kamp mot gerillorna.

Ekonomisk kris (1975 - 90)

Under sjuttio- och åttiotalen skapas de omedelbara förutsättningarna för dagens situation och de väpnade aktörerna börjar inta sina nuvarande positioner

En tilltagande ekonomisk och politisk kris, som även låter sig kännas i andra latinamerikanska länder, förebådar i Colombia den Nationella Frontens fall, 1974. Under det ökande trycket från gerillorna (FARC ökar från 4 000 man år 1985 till runt 18 000 man år 2001) bildas paramilitära arméer för att försvara de stora jordägarnas intressen och föra det "smutsiga krig" mot oppositionella som statens styrkor inte kan delta öppet i.

Konflikten får också ny finansiering och nytt bränsle genom de illegala ekonomiernas explosionsartade tillväxt på 80-talet. De stora knarkkartellerna i Medellin och Cali skapar kaos i landet och USA pressar regeringen till hårdare tag mot narkotikahandeln.

Stadsgerillan M-19:s ockupation av Justitiepalatset i Bogota i november 1985, slutar i en massaker och rörelsen tvingas senare lägga ner vapnen. Den politiska rörelse som blir resultatet av fredsförhandlingarna, Unión Patriótica, utsätts under de följande decennierna för en systematisk utrensning i vilken över 3000 anhängare och aktiva mördas.

Nittiotalet

Efter ett anmärkningsvärt brett politiskt deltagande träder en ny, mycket progressiv och internationellt välansedd grundlag i kraft 1991. Nittiotalet kännetecknas dock annars mest av ytterligare splittring och polarisering. Konflikten intensifieras, sprider sig och blir smutsigare. Fler fronter öppnas upp.

Försök görs att förhandla med gerillan. Regeringens och gerillans syn på konflikten och inställning till varandra har dock inte ändrats och de är oförmögna att förstå varandra. Då förhandlingarna bryter samman inleder regeringen "integralkriget" (la guerra integral) och går till angrepp mot civila organisationer med koppling till de illegala grupperna. Alla aktörers metoder degraderas och konflikten drabbar i ännu större utsträckning civilbefolkningen.

Samtidigt konsolideras de paramilitära grupperna och breder ut sig (över 140 grupper rapporteras), ofta i väldokumenterat samarbete med reguljär militär. 1997 bildas den paramilitära paraplyorganisationen AUC (Autodefensas Unidas de Colombia).

I stora delar av landet tvångsförflyttas befolkningen som en del av de väpnade gruppernas militära strategier.

Nutid (2000-talet)

De senaste åren i colombiansk historia har varit en period av statsmaktens erövringståg ute i landet och det civila samhällets gradvisa militarisering.

Praktiskt taget ända sedan den Nationella Frontens sammanbrott i mitten av sjuttiotalet har de presidenter som valts till ämbetet kandiderat som "antipolitiska". De har haft sin väljarbas inom något av de två traditionella partierna men har sagt sig stå över partipolitiken. På senare tid har detta blivit ännu mer påtagligt, i takt med att den politiska scenen alltmer blivit ett flerpartisystem även i praktiken.

Alvaro Uribe Velez kommer således till makten 2002 som oberoende liberal kandidat, med stort stöd av de konservativa och en bred koalition av högerpartier. Han förespråkar en militär lösning på konflikten och hårdare tag mot gerillorna för att garantera säkerheten i landet, något som tilltalar många krigströtta colombianer efter de misslyckade försöken till förhandlingar med gerillan.

Uribe-regeringen förnekar att landet härjas av en intern väpnad konflikt. Den anser istället att våldet kommer från terroristgrupper, vilka måste besegras med militära medel. "Patriotplanen" (Plan Patriota) och den "demokratiska säkerhetspolitiken" (seguridad democrática) dras igång för att stärka den statliga närvaron ute i landet. Få och otillräckliga ansträngningar görs dock för att sprida civila statliga institutioner som skola och sjukvård. Det är istället polis och militär som blir statsmaktens ansikte i landets fattigaste regioner.

2004 inleds förhandlingar med den paramilitära paraplyorganisationen AUC med resultatet att denna grupp gradvis avväpnas fram till 2006. OAS (Organisation of American States) övervakar avväpningsprocessen, med stöd av bl.a. Sverige. Processen har dock kritiseras starkt från flera håll för att leda till straffrihet och för inte ta itu med de paramilitära maktstrukturerna eller deras stora ekonomiska makt. Nya paramilitära grupper bildas dessutom, och gamla grupper finns i många områden kvar under nya namn.

Flera fall av systematisk paramilitär infiltration i politiken och statliga institutioner har också uppdagats. Bland annat avslöjades under 2005 att de hade samarbetat med DAS, den colombianska säkerhetspolisen. AUC:s ledare skryter också om att organisationen kontrollerar runt 35% av kongressens ledamöter. I januari 2008 hade 22 kongressmän dömts för samröre med paramilitära grupper.

De stora knarkkartellernas tid är däremot förbi. Istället florerar mindre, så kallade "babykarteller" runt om i landet. Konflikten får en karaktär av "allas krig mot alla", där allt är tillåtet, men samtidigt kan aktörerna samarbeta anmärkningsvärt bra kring narkotikahandeln. USA utökar samtidigt sitt stöd till Colombia. Till största delen handlar det om krigsmateriel och medel för kokabekämpning och för kampen mot "terrorismen".

I valet 2006 stärkte president Uribe sin maktposition när han blev omvald till en andra mandatperiod. Hans regering har fortsatt att med "hård hand" slå mot gerillorna och ibland även mot den demokratiska oppositionen, i form av vänsterkoalitionen PDA (Polo Democrático Alternativo) och organisationer ur det civila samhället. Det politiska klimatet har hårdnat och en förhandlad lösning på konflikten synes lika fjärran som någonsin tidigare.

Källor:

UNDP, "Callejón con salida", National Human Development Report 2003

Webversionen av Encarta Encyklopedi:

http://encarta.msn.com/encyclopedia_761564636_8/Colombia.html#s60

El Tiempo, 26 januari 2008