Chocós ekonomiska historia

Trots att området är oerhört rikt på naturresurser som till exempel skog och olika mineraler så är Chocó ekonomiskt sett en av de mest eftersatta regionerna i Colombia. De ekonomiska problemen är till stor del av strukturell karaktär och dess orsaker kan spåras i regionens historia från kolonialtiden och framåt.

Som exempel kan nämnas att ca 60 % av hushållen saknar tillgång till ett fungerande avloppssystem och sophämtning och 33,5 % av invånarna är funktionella analfabeter, dvs. de har gått mindre än tre år i skolan.

1499 kom den första spanjoren, Alonso de Ojeda, som reste med Columbus på hans andra amerikaresa, till vad som idag är Colombia. Spanjorerna bländades av den rikedom de såg och myten om El Dorado, som de till varje pris ville finna, växte fram. Flera expeditioner till den colombianska karibiska kusten följde.

Under Núñez de Balboas ledning trängde de spanska erövrarna längre in i landet genom att ta sig fram till Atratofloden i Chocó, som då hette Rio Grande del Darién, och segla söderut längs denna. Med sig hade de afrikanska slavar. Ursprungsbefolkningen i området gjorde motstånd, men när de insåg att spanjorerna var starkare flydde de djupt in i djungeln längs Atratos bifloder. Till dags datum har de levt där. Ursprungsbefolkningen utnyttjade naturens resurser på ett hållbart sätt och levde främst på jakt, fiske och matbananer. Även skogen avverkades på ett hållbart sätt för att bygga hus och båtar.

Kring 1680 och ca 60 år framöver rådde en andra guldrush i området. Stora mängder afrikaner transporterades över Atlanten för att slava i de chocoanska guldgruvorna. De kom under denna period att bli den största befolkningsgruppen i området. Trots att många var skickliga yrkesmän beskrevs de ofta av slavhandlarna som både lata och tjuvaktiga. Stereotyper började växa fram. Som svar på diskrimineringen och förtrycket utvecklade den svarta befolkningen i Chocó en familje- och traditionscentrerad kultur där centralmakten kom att betraktas som något avlägset.

Ännu idag är den statliga närvaron liten i departementet, speciellt utanför de större samhällena. Generellt sett är Colombia ett väldigt splittrat land där resurserna är mycket ojämnt fördelade mellan olika regioner och olika sociala strata.

I början av 1700-talet var Rio Grande del Darién, idag Atratofloden, en viktig smuggelväg. Engelsmännen utmanade spanjorerna som var den dominerande nationen i regionen bland annat genom att forsla fångar från Jamaica på floden. Den spanska kungen svarade genom att stänga Rio Grande del Darién för all handel. Embargot kom att gälla i 60 år och orsakade en allvarlig ekonomisk kris i Chocó då all handel i området upphörde. Länge hade till exempel socker producerats lokalt och sålts vidare i liten skala. Dessa produkter byttes mot bland annat tyg som forslades med små båtar uppför Atratofloden.

I slutet av 1700-talet skickade Carlos III av Spanien en ingenjörstrupp till Chocó. De rapporterade hem att människorna i området levde i misär. Man beslöt att åter tillåta handel och föreslog till och med att det skulle byggas en kanal mellan Karibiska havet och Atratofloden. Detta kom aldrig att genomföras även om idén har återupptagits vid flera tillfällen. Det är bara att snegla på Panamakanalen för att inse vilken ekonomisk betydelse detta hade kunna få för Chocó och faktiskt hela Colombia.

För att undvika att åter tas tillfånga som slavar fortsatte invånarna i Chocó att leva utspridda i små isolerade samhällen som man i många fall bara kan nå med båt. Så ser det till stor del fortfarande ut i regionen. Av den totala befolkningen på 420 000 personer bor 100 000 i huvudstaden Quibdó.

Avsaknaden av infrastruktur är påtaglig och hindrar bönderna att marknadsföra sina produkter. Detta har givetvis även påverkat viljan att investera i regionen. De senaste åren har dock stora multinationella företag etablerat sig i området. Dessa producerar till exempel palmolja på stora monokulturer. Denna typ av verksamhet kräver inte så utvecklad infrastuktur då varorna kan fraktas på båt.

Samtidigt gynnas den av den statliga frånvaron vilket gör att företagen oftast inte tar den miljömässiga och sociala hänsyn som den nationella lagstiftningen föreskriver. Miljöskadorna är ofta omfattande och oåterkalleliga, och en mycket liten del av de vinster som företagen gör stannar i regionen. Det traditionella levnadssättet där människan ses som en del av naturen håller på att försvinna.

Enligt ekonomisk teori är det optimalt att producera till den punkt där kostnaden är lika stor som vinsten för den sista producerade enheten. Detta gäller dock bara om alla kostnader räknas med och bärs av producenten. Om man ser på till exempel palmoljeproduktionen i Chocó är detta inte fallet. Företagen tar inte med miljökostnaderna i sina beräkningar, då myndigheterna är frånvarande eller väljer att se mellan fingrarna, och därmed blir produktionen för stor. Tredje part, med andra ord lokalbefolkningen, får istället betala priset för miljöförstöringen.

Först i och med att Colombia blev självständigt 1810 blev slavarna fria. Friheten var dock begränsad av att de inte fick formell rätt till territoriet. Den dåliga infrastrukturen och glesa befolkningen tillsammans med de rikedomar som finns i området har de senaste tio åren lockat dit diverse illegala aktörer. Chocó är idag hårt drabbat av den interna väpnade konflikten i Colombia.

Vad skulle då behövas för att bryta den negativa spiral som departementet befinner sig i? Enligt Sergio Mena, historiker vid Universidad Tecnica del Chocó, krävs tre saker. För det första krävs det att den nationella politiska ledningen tar ett större ansvar för situationen i regionen. För det andra måste det göras en speciell satsning för att bygga ut infrastrukturen i bred bemärkelse. Det bör alltså byggas skolor, vägar och sjukhus. Slutligen måste man locka till sig entreprenörer. Människor som stannar i regionen och återinvesterar där, till skillnad från de multinationella företag som suger ut rikedomar och inte ger så mycket tillbaka. Dessa åtgärder hör ihop och påverkar varandra. Tillsammans kan de vända en negativ spiral till en positiv.

Text; Astrid Nunez, fredsobservatör i Colombia