Bakgrund: Politiska fångar i Chiapas

Den 12 februari 2008 förklarade sig fången Zacario Hernández Hernández i hungerstrejk i Chiapas högsäkerhetsfängelse ”El Amate”. Han satt fängslad för ett brott han inte begått. Följande dagar gick fler fångar från olika fängelser ut i hungerstrejk eller fasta. De som hungerstrejkade intog bara vatten och honung och de som fastade intog bara ett mål mat per dag (det vill säga ett mål fängelsemat som för det mesta består av ett fåtal tortillas och lite bönor).

Gemensamt för dessa fångar var att de definierade sig som politiska fångar. De menade (och menar fortfarande) att de på grund av sitt politiska, sociala eller religiösa arbete blivit grundlöst anklagade och dömda för brott de inte begått. Många av dessa fångar har antingen tillhört BAEZLN (stödbaser för zapatisterna), CIOAC (en bondeorganisation), Pueblo Creyente (”Det troende folket”, en organisation med stark befrielseteologisk inriktning), olika fackföreningsrörelser, kritiserat den paramilitära och/eller PRI-dominerande ledningen i sina byar eller kommuner, eller arbetat med organisering av byborna i diverse sociala frågor.

De brott de anklagas för kan vara mord, våldtäkt, kidnappning, stöld, med mera. Under häktningen har det sällan presenterats någon häktningsorder eller motiv till densamma. De har också misshandlats. Vissa av dem fördes till andra platser efter häktningen där de utsattes för tortyr och förhör. I mexikansk rättspraxis avges alltid en första deklaration efter häktning i Ministerio Público (myndighet som inkluderar åklagarämbetet). Denna första deklaration väger ofta tyngst i en rättegångsprocess. Fångarna har gett dessa deklarationer efter att ha utsatts för hot och tortyr. Vissa har tvingats att underteckna papper in blanco medan andra har tvingats till erkännande. Rättegångarna har präglats av flera oegentligheter. I vissa fall har paramilitära grupper ”köpt” domare, jurister och andra myndighetspersoner. Många gånger har anklagelserna lett till fällande domar trots att offret själv sagt i rätten att den anklagade inte är gärningsmannen. I Mexiko har alla människor rätt att ha en jurist närvarande redan vid första deklarationen efter häktningen och också en tolk om man inte förstår spanska. Dessa rättigheter har ytterst sällan uppfyllts. Majoriteten av de politiska fångarna som gick ut i strejk tillhör ursprungsbefolkningsgrupper. Få pratar flytande spanska, de flesta pratar inte språket alls.

Det var inte första gången som fångar i Chiapas fängelser gick ut i hungerstrejk. Flera hade redan hungerstrejkat ett antal gånger tidigare. Denna gång var dock aktionen större. De gick ut i strejk i flera fängelser ungefär samtidigt och solidaritetsrörelser lyckades också kanalisera sitt stöd för fångarna på ett bättre sätt. Dessutom hungerstrejkade de nu betydligt länge. Många hade hungerstrejkat i nästan 40 dagar och befann sig i ett mycket allvarligt hälsotillstånd.

Politiska fångar frisläpps
Regeringen hade tillsatt en kommitté som skulle gå genom samtliga fall och besluta om eventuell frigivning och under vilka former en sådan skulle ske. Frågan hade ditintills inte fått något vidare uppmärksamhet i mexikansk press. Det var inte förrän denna kommitté beslutade om frigivning av drygt 30 fångar ur Chiapas fängelser, på grund av oklarheter och oegentligheter i handlingarna, som det blev en mediestorm. Under en ceremoni närvarade delstatsregeringsrepresentanter och förklarade att de hade kommit fram till att det fanns personer i Chiapas fängelser som avtjänade straff för brott som de inte begått. Samtidigt gav man skulden till den förra administrationen i delstaten och nuvarande delstatsregeringen försökte visa prov på god politisk vilja.

Den 31 mars 2008 frigavs drygt 30 fångar ur Chiapas fängelser. Alla dock inte under nedlagda fall, vissa under hävande av domslut och andra juridiska omständigheter som innebär att de flesta av dem blev villkorligt frigivna. Det beryder att de måste infinna sig en gång i månaden, ofta i Tuxtla Gutiérrez, för att underteckna sin närvaro i regionen.

Efter ett ingripande från förre ärkebiskopen Samuel Ruíz Garcia avbröt resterande fångar sin hungerstrejk. Han uttryckte i ett öppet brev stark oro över deras hälsa och rådde dem att betänka andra former för motstånd och kamp för sin frigivning.
Solidaritetsuttryck

Den 24 mars 2008 beslutade anhöriga till fångarna att genomföra en sittning utanför regeringspalatset i Tuxtla Gutiérrez för att stödja dem i sin kamp för frigivning. I början fanns det ett handfull anhöriga på plats i sällskap av olika solidaritetsorganisationer. Vartefter började fler anhöriga att ansluta sig. Detta inte utan problem, då de flesta kom långväga ifrån och var tvungna att åka långt och för flera dagar och lämna sina barn hos släktingar.

Efter det att vissa fångar frigavs gick dessa direkt från frigivningen till sittningen i Tuxtla Gutiérrez. Många hade sina orangea fängelsekläder kvar på sig. Flera stannade också kvar på plats hela tiden, utan att återvända till sina hem däremellan. Samtidigt som de kvarvarande fångarna beslutade att avbryta sin hungerstrejk lämnade anhöriga sittningen och åkte in till San Cristóbal de las Casas för att planera vidare åtgärder för frigivningen av övriga fångar.

Delstatsregeringen stängde kommittén som skulle undersöka rättegångshandlingarna och som ledde till de 30 fångarnas frigivning. Numera arbetar anhöriga, före detta politiska fångar och olika människorättsorganisationer med frågan på flera plan. Dels juridiskt, genom att inkludera flera personer i vad man kallar medföljning av rättegångsprocesserna och politiskt, genom att utsätta delstatsregeringen för påtryckningar och skapa opinion.

Motståndet och kampen fortsätter
Den 12 maj 2008 överlämnade de frigivna fångarna, med stöd av FrayBa, ett brev riktat till delstatsguvernören. Brevet mottogs av delstatens koordinator/ansvarig för samtliga fängelser, José Luís Mora Mora. I brevet förklarade de anledningen till att de nu gemensamt vägrar att infinna sig för underskrift. De menar att eftersom den kommitté som förklarade deras frigivning gjorde det efter att ha funnit felaktigheter i anklagelser och rättegång, borde deras fall ogiltigförklaras. Dessutom fortsätter de att hävda sin identitet som före detta politiska fångar och ser därför de brott de anklagades för som förfabricerade och del av ett svar mot deras politiska och sociala arbete. I brevet kallar de sig för Comité de Expresos Políticos y Presos Injustamente ”Voces Inocentes” (Kommittén för före detta politiska fångar och orättvist fångna ”Oskyldiga Röster”).

En 27-årig man som suttit i fängelse sedan 1999 efter att ha anklagats och dömts till elva års fängelse för ett mord han inte begått, säger med ett finurligt leende till mig att i dag (den 13 maj) är deras ”första dag i uppror” och pekar på att ingen av dem var i Tuxtla Gutiérrez i går och lämnade sina underskrifter. ”Nu kan de ta oss när som helst, men vi är fast beslutna om att vi gör det rätta, så om ni inte ser oss här på FrayBa någon dag så kanske det betyder att de haffat oss igen”.

Även om det finns en logik i den strategi de nu använder för att visa sitt motstånd och de gör det med all rätt på sin sida, kan jag inte låta bli att våndas över att de före detta fångarna kanske inte dyker upp en dag på kontoret och leendes vinkar upp till mig från dörren.

Valeska Araneda, fredsobservatör i Chiapas, Mexiko